Det som inte fick hända.

10 dagar. Det var så länge jag var skadefri. Efter 9(!) månader av rehabilitering. Det var 10 dagar mellan att min sjukgymnast och tränare sa att min hälsporre var såpass läkt att jag inte längre skulle ha några begränsningar och restriktioner i min löpning och det som inte fick hända hände. Jag hann med en tävling, ett intervallpass och ett långpass innan det tog stopp. Under förra söndagens långpass började det göra riktigt ont i min andra fot, på ovansidan av foten, liksom uppe på bakom tårna. Jag har känt lite smärta där under ett par veckor men ändå inte så pass mycket att jag direkt varit orolig eller att det påverkat mig nämnvärt. Men plötsligt gjorde det mycket ont. De sista 6-7 kilometerna var en kamp, men redan innan passet hade jag bestämt mig för att jag under det här långpasset inte skulle stanna. Så jag stannade inte. Regnet öste ner, kändes  nästan som det symboliserade något. Väl hemma kunde jag inte stoppa tårarna. Det här var inte bra. Jag är så j*vla trött på att ha ont. När löpningen inte bara är  en kamp mot att det är jobbigt, utan också mot en smärta någonstans. Och smärtan släppte inte. Det gjorde ont när jag gick på foten in till duschen. Bestämde mig till slut för att inte dra för stora växlar. Inte ännu. Eller bestämde och bestämde, efter att ha brutit ihop totalt och blivit hopplockad igen av min kära sambo kom vi fram till det. Avvakta och se. Det skulle kännas bättre imorgon. När jag sovit och vilat foten skulle smärtan vara borta. Så det så. Men så blev det inte. Måndag morgon och det gjorde i stort sätt precis lika ont. Det hela var en kamp mellan att börja förbereda mig och inse vad som faktiskt smärtan innebar, och å andra sidan försöka inte låta tankarna springa iväg och faktiskt se vad som hände med foten efter ett par dagars vila. I fredags, efter 5 dagar utan löpning eller annat som belastar foten nämnvärt kunde jag inte hålla mig längre. Foten gjorde fortfarande oroväckande mycket ont. Av att gå. Jag bokade en tid hos min sjukgymnast. Idag tisdag fick jag bekräftat att min magkänsla stämde. Det var det jag allra mest befarade, jag kände igen typen av smärta från tidigare erfarenheter. Stressfraktur. Troligen resultatet av en (omedveten) kompensation pga rädsla över att springa fullt på min tidigare skadade fot så har jag istället överbelastat den friska (i kombination med att den sedan stukningen förra vintern varit lite stelare och stummare än den andra). Och med andra ord löpförbud i någonstans mellan i bästa fall 4 och i värsta fall 12 veckor (antal veckor beror lite på hur frakturen ser ut och exakt vilket ben det är i foten som är skadat). För att därefter långsamt få börja trappa upp löpningen igen. Dvs. evigheter av restriktioner och begränsningar. Just nu känns det svart. Nattsvart.

Nu vet jag vad ni tänker. Ni tänker: ”Jag gick för hårt ut efter min tidigare skada.” Men det gjorde jag faktiskt inte. Jag har trappat upp löpningen enligt skolboken de senaste 12-veckorna, med bestämda sträckor, tempo och stigande antal löprundor samt kilometer. Passet i söndags var långt ifrån mitt första långpass. Inte mitt längsta. Inte mitt jobbigast. Det var en vanlig runda. Det hela hade nästan varit lättare mentalt att ta OM jag hade misskött mig. Men nu känns det bara minst sagt som ett slag i ansiktet. Som om någon gav mig det allra bästa för att 10 dagar senare ta det tillbaka. Tror man på karma så kan jag inte heller här säga att jag är värd detta. Jag har aldrig tidigare varit så tacksam över att kunna springa som jag varit den senaste tiden. Efter att både jag och min sambo haft skador har de rundor vi fick tillsammans betytt mer än någonsin. Jag har stannat upp, mitt i det jobbiga, och bara njutit. Sagt högt hur tacksam jag är över att kunna springa igen. Kunde springa igen.

Jag tror inte heller ni riktigt kan förstå. Ni tänker kanske: ”Vadå då, det är bara löpning.. ..du kan ju göra massor med andra saker!” Och ja, det kan jag – men det är någonting speciellt med löpning. Svårt att förklara. Svårt för mig att sätta ord på. Löpning är både min terapi och min oas. Löpning ger mig någonting som ingenting annat kan ge mig. Känslan efter ett långpass är oslagbar. Timmars hårt slit i gymmet ger inte alls samma känsla som en kortare löptur gör. Om jag inte får springa känns det som man sätter en vild fågel i bur. Och springa med restriktioner sedan är ungefär som att säga åt fågeln när och hur länge den får vara utanför buren. Löpning är min terapi. Det är mitt sätt att hantera resterande delar av livet. Jag har skrivit det tidigare. När jag får springa kommer jag i balans. Jag gillar aldrig min kropp så mycket som när den sprungit. Det är som funktionen av kroppen blir så mycket viktigare än all utseendefixering och press som finns i världen. Att OCR-tävlingssäsongen, som var tänkt att starta efter sommaruppehållet i augusti, är förstörd och över känns i sammanhanget och jämförelsen som ingenting. Självklart är det totalt superkasst och tråkigt att inte få kunna få vara med och tävla i den sport jag älskar. Men i jämförelse med att inte få springa alls bleknar det fort.

Nu börjar ett stort arbete för mig. Inte minst mentalt. För jag vill inte bli den sämre människa jag tidigare blivit i perioder utan löpning. Jag är rädd för att bli henne. Jag är rädd för att bli missunnsam, avundsjuk och ledsen (läs gärna mitt tidigare inlägg om just detta om du inte redan gjort det, du hittar det här). Jag bryr mig för mycket om personer i min absoluta närhet för att låta dem stå ut med den sämre versionen av mig. Jag vill glädjas för min sambos skull när han kan springa på alla de fina platser vi hade planerat att springa tillsammans under sommaren. Jag skall det. Jag skall bara gråta klart först. På söndag har det gått två veckor. Jag ger mig själv tills dess att vara ledsen. Sedan får det vara slut på tårarna.

3 kommentarer

Lägg till →

  1. Så bra skrivet, du sätter ord på alla tankar man har under en långvarig skada. Speciellt stycket om att sätta en vild fågel i bur. Jag har inte kunnat löpträna normalt sedan i september och känner mig deppig över det. Jag vet att det inte hjälper att sitta och tycka synd om sig själv, men ibland knäns det tufft, speciellt lediga dagar när solen skiner och marken är torr.

    Gilla

    • Hej! Förlåt, har inte loggat in här på länge därav missat din kommentar. Tack för de fina orden. Hur går det med dina skador? Känslan när man får börja springa igen ÄR värd det, hur tufft det än känns i stunden och hur evighets långt borta det känns. Jag hejar på dig!

      Gilla

      • Jag har försökt det mesta i form av alternativ träning, stretching och rehabövningar, men tyvärr känns det bara som att jag har underhållit skadan. Nu har jag vilat i flera veckor från all träning (försöker ändå hålla mig lite i rörelse med promenader många gånger om dagen
        ) och det blir långsamt bättre – tror jag – men frustrerande att det går så långsamt. Jag funderar på att ställa in Göteborgsvarvet som jag är anmäld till. Springer hellre bra i sommar än förstör någonting ännu mer nu. Tack för hejaropen, de värmer!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: