Vasaloppet – check och aldrig igen.

För nästan ett år sedan fick jag någon form av kortidsminnesförlust eller drag av total galenskap och anmälde mig till Vasaloppet. Någonting jag bara ett par dagar tidigare hade lovat mig själv att aldrig utsätta mig för (läs mer om vad som egentligen låg bakom detta här). Jag hade vid anmälan aldrig heller åkt längre än 3 mil på en och samma dag (med en lång lunchpaus mitt i). Vasaloppet är för er som inte vet det tre gånger så långt, 9 mil.

När jag skrev inlägget jag syftar till ovan gjorde jag någon form av grov plan. Grundkurs i rullskidor var bokad, siktet inställt på stakmaskinen på gymmet och en plan om att köra flera seedingslopp inför det riktiga loppet. Det blev inte riktigt så. Jag har gjort åtskilliga mil på rullskidor (till och med köpt mig ett eget par!) men stakmaskinen har jag inte ens rört. Däremot har jag genomfört ett teknikläger uppe i Långberget och besökt Borås skidstadion i alla fall ett par tre gånger. De planerade flertalet seedningslopp blev i verkligheten bara ett sådant. Det enbart två veckor innan Vasaloppet. Skinnarloppet i Malung på 42 km. Fortfarande då med samma maximala 30 km gjorda under en och samma dag. Genrepet blev dock en mycket positiv upplevelse, i mål på 3 timmar och 6 minuter, en tid som gav mig både självförtroende och en möjlighet att starta i startled 7 söndagen den 5:e mars.

Taggat gäng innan starten på Skinnareloppet. Skidåkning blir inte bättre än såhär, strålande sol och fantastiska spår (i alla fall första varvet)!

Nu i söndags var det då dags. 90 kilometer, från Berga by i Sälen till den klassiska målgången i Mora. Vi blev väckta 02.30(!) och efter att ha försökt att trycka i mig så mycket frukost jag bara orkade satte vi oss i bussen som skulle ta oss från Mora Gymnasium där vi bodde till starten. Minns när jag satt i bussen att det enda jag kunde tänka på var att jag alltså skulle åka skidor hela den här vägen. En väg som tog oroväckande lång tid bara att färdas med buss. 

Skidorna lades ut på plats i startfållan. Efter en stunds paus och värme inne i bussen var klockan 08.00 och startskottet gick. Jag var absolut nervös. Men ändå lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Visste jag skulle bli stående i massor med kö så det stressade mig inte allt för mycket när vi trängdes som packade sillar upp för första backen. Det som däremot oroade mig var att jag redan i denna backe, började känna av den smärta som dök upp under Skinnareloppet i min vänstra armbåge eller rättare sagt mitt vänstra tricepsfäste. Att stå med skidorna i V och trycka stavarna bakåt för att inte åka tillbaka ner baklänges var absolut inte vad mina armbågar mådde bra av. Väl uppe på backens topp kollade jag på klockan för första gången, det hade tagit mig drygt 45 minuter att ta mig loppets första 3 km. Även om jag visste det skulle vara kö, och att en bra tid knappt är möjlig med de förutsättningar som Vasaloppet ger (skall man ha en bra tid skall man köra Öppet spår) så störde det mig. Att komma under 9 timmar (märk här att jag höjt mitt mål med en timma sedan anmälan till loppet) skulle bli tufft med den här långsamma starten. Redan här började jag också ifrågasätta mitt beslut att genomföra loppet. Tänk er då att jag hade 87 km kvar, mer än dubbelt de 42 som jag hade genomfört två veckor tidigare. 

Längtade till Smågan, det var en tråkig sträcka dit, väldigt lite variation, mest bara mossar som gjorde att åkningen blev oerhört monoton. Väl framme insåg jag att första milen hade tagit nästan 1,5 timmar. Det här skulle bli en lång dag. Och hade här redan så ont i båda armbågarna att tårarna brände innanför ögonlocken. Lika skönt som det var att se kontrollen i Smågan dyka upp framför mig, lika snopen kände jag mig när jag hade passerat den och igen var ute i spåret. Kände mig på något sätt bestulen på känslan av att komma fram, för jag var ju inte framme, hade 80 km kvar.

Mellan Smågan och Mångsbodarna dividerade jag mycket med mig själv om det här var tillfället jag skulle ta det ”vettiga” beslutet och bryta loppet (för första gången i mitt liv). Det var ju faktiskt inte ens kul. Jag älskar att åka skidor. Men det här var inte roligt. Varje stavtag gjorde rejält ont, nu dessutom i båda armbågarna (och jag visste det var absurt många stavtag kvar, fler än jag någonsin tagit tidigare) och även ryggen började kännas, högt upp på vänster  kändes det allt mer som en kniv skar in i ryggen. Troligen överansträngd för jag omedvetet kompenserade den ondaste armbågen (vänster) genom att använda just denna del av ryggen (latsen) mer. Men ni som känner mig vet att jag inte är en person som ger upp. Inte heller denna söndag. Jag hoppades innerligt att detta inte skulle bli ett beslut jag skulle behöva ångra om smärtorna skulle visa sig vara skador som skulle ställa till det för mig långt tid efter loppet.

Jag hade med mig två smärtstillande tabletter i min skidväska, jag beslöt mig för att ”få” äta dem vid Evertsberg, då hade jag kommit halvvägs. Strax innan denna kontroll kom min dittills största mentala dipp. Jag hade åkt 43 km, alltså längre än jag någonsin tidigare hade åkt, hade så ont, och hade fortfarande ÄNNU längre kvar att åka, närmare bestämt 47 km. Det kändes som ett slag i ansiktet. Här blåste det också väldigt kallt och motvinden piskade i ansiktet. Igen. Detta var inte kul någonstans.

Någonstans här gick det nog ändå som lättast, mellan 40 och 60 km minns jag inte så mycket och plötsligt var det ”bara” ett Kortvasan/Tjejvasan kvar, de måste jag ju ändå klara! De sista två milen var de längsta jag någonsin åkt. De smärstillande tabletterna avtog och smärtan tilltog allt mer igen. Men jag kan f*n inte ge upp nu, jag har ju åkt så långt och och kan inte lägga av. Jag visste jag skulle ångra mig så om jag klev av här. Tittade på klockan och fick någon form av energi av vetskapen att jag faktiskt skulle kunna ta mig i mål under 9 timmar. Jag hade kört in mer tid än jag trodde jag skulle klara och jag gav mig f*n på att klara denna gräns. När jag passerade Eldris (den sista kontrollen) visste jag att jag skulle klara det om ingenting oförutsett skulle inträffa. Vad som kändes som evigheter senare så passerade jag mållinjen, med en totalt tid på 8 timmar, 43 minuter och 53 sekunder. Jag hade klarat alla 90 km!

90 km längdskidor är ganska så många ”steg” enligt gps-klockan och minst lika många stavtag!

När jag hade anmält mig till loppet, och skrev det tidigare inlägget, var jag mest nervös för den mentala utmaningen, hur det skulle vara att göra samma sak under så långt tid. Allt närmare loppet blev jag mer nervös för hur jag skulle klara loppet om smärtor/skador skulle dyka upp och förstöra för mig. Resultatet blev en kombination av de båda. 8 timmar och nästan 44 minuter av monotont göra samma sak, helt ensam (bland massor av folk men samtidigt ensam, sa inte ett ord till någon annan) med tårarna brännande i bröstet och stundtals uppe under ögonlocken pga smärtan var värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Flera gånger under loppet lovade jag mig själv att ALDRIG göra detta igen. Det är för långt. Det är faktiskt inte ens kul. Det är en av anledningarna till att jag skriver det här inlägget. Så jag kan gå tillbaka hit och läsa om jag skulle bli minsta anmälningssugen. Jag vet att tävlingsmänniskan i mig vill göra det igen. Tävlingsmänniskan i mig vill veta vilken tid jag skulle kunna få om jag inte hade ont. Om jag inte stoppades av smärtor (och köer). Om jag hade kunnat ta i. För det är nästan lite skrattretande, att jag under loppet hade en så låg medelpuls som 85(!?) slag per minut!

PS. Av min totala tid på 8 h 43 min så var min faktiska färdtid en hel timma kortare. Med rätt förutsättningar skulle jag med andra ord kunna kapa rejält på tiden. Hur mycket? Det är en fråga som jag kommer att lämna obesvarad. Punkt slut.

PS2. Domen hos sjukgymnasten var ”bara” rejäl överansträngning av mina båda tricepsfästen och alltså ingenting som ger några bestående men. Utöver det och den spända delen av ryggen tyckte samma sjukgymnast kroppen inte visade några tecken på att ha genomfört ett 90 km långt Vasalopp. (:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: