Att tävla och gå i mål som ett lag

OCR är en otroligt (och ovanligt?!) varm sport. Det är en sport med helt otroliga människor. Både fantastiska atleter men också människor. Jag har aldrig tidigare varit med om en sport där man är så snälla och givmilda mot varandra. Där man uppmuntrar sina konkurrenter och tillsammans vill utveckla varandra och sporten framåt. Jag säger inte att vi inte är tävlingsmänniskor som gör vårt yttersta för att vinna över våra konkurrenter, men OCR handlar så mycket om att vinna över sig själv, vinna över hindren som finns längs banan, vinna över rädslor och klara av saker vi tidigare inte lyckats med. Det gör att fokus blir annorlunda. Jag vet ingen annan sport där konkurrenter ger varandra tekniska tips på hur de olika momenten skall klaras av på bästa sätt. Men så är det inom OCR. Rätt märkligt ändå om man tänker efter. Men också minst lika fantastiskt om du frågar mig. Jag har ingen historik av att tävlat på hög nivå i andra individuella sporter MEN bara genom att jämföra stämningen och agerandet på startlinjen vid dessa lopp, med exempelvis vanliga löparlopp är skillnaden uppenbar. Här finns minst lika mycket j*vlaranamma och vinnarskallar. Men ändå värme, gemenskap och glädje. Här finns inga vassa armbågar.

Jag är otroligt stolt över att ha lyckats prestera så bra att jag får lov att starta i Elite-startgruppen på de flesta lopp jag ställer upp i. Men ibland kan jag sakna den ännu varmare gemenskap som finns senare i de efterföljande startgrupperna. Där tävlingen inte ens är viktigt. Där man får hjälpas åt över hindren och genomför banan mer som en lagaktivitet än som ett individuellt lopp. Någon gång har jag orkat att springa ytterligare ett varv efter min tävling, och det allra roligaste då är att se och vara en del utav alla som hjälps åt för att komma i mål. Jag tänker också på mitt alla första lopp, då jag sprang tillsammans med Sara och skrattade oss igenom banan.

Kanske var det just detta som gjorde att det allra starkaste minnet och känslan som sitter kvar från VM inte var min individuella prestation över 15 km. Utan söndagens relativt korta lagtävling. Tävlingen gav oss som i vanliga fall springer med de mer strikta Elitereglerna (syftar främst på regeln att man inte får hjälpas åt eller ta emot någon hjälp under banan) chansen att få uppleva den där starka gemenskapen och glädjen igen. Känslan av att genomföra loppet och inte minst passera mållinjen som ett lag.

Team Potato crossing the finish line.
Team Potato crossing the finish line (bilden är suddig pga att regnet bokstavligt talat öste ner).

Själva loppet då, hur gick det? Låg mig starta från början. Till skillnad från lördagens strålande sensommarväder så vaknade vi till åska och regnet fullkomligt öste ner. Minns att många löpare under lördagen hade sagt att de saknade vattenhinder (var faktiskt inte ett enda vattenhinder på de 15 kilometerna) och jag tänkte lite för mig själv att nu fick vi så att vi teg på den punkten. Och om det var någon som hade saknat lera, så fick vi vår beskärda del utav det med. Oj vad halt det blev fort! Gårdagens hinder som då kändes relativt enkla blir en helt annan utmaning när greppet blir dåligt. Bara att ta sig upp och ner för de branta skidbackarna var en ny utmaning i gräset som snart snarare förvandlades till enbart lera.

Lagtävlingen på VM är en stafett, där tre personer har var sin sträcka inriktade på tre olika delar av ett hinderbanelopp och avslutas med en gemensam del där alla tre får hjälpas åt för att passera hindren och springa i mål tillsammans. Vi ställde upp i mixed pro klassen, Team Potato. Bergo körde den inledande delen som de döpt till Speed med mycket löpning (upp- och nerför igen!) och ett par tekniskt lättare hinder, han växlade till Martin som hade delen de kallade Technique, han körde PlatinumRig och lämnade till mig som fick stå för Strenght-delen. Efter min sträcka lämnade jag till Martin igen som gjorde fler hinder innan den gemensamma delen och den höga väggen fick avsluta tävlingen.

Ser ni hur små husen är där nere? Förstår ni du hur långt det är att bära?
Ser ni hur små husen är där nere? Förstår ni du hur långt det är att bära?!

Min del bestod av att bära den kära wreckbagen som jag redan fightats med dagen innan – men den här gången upp och ner för HELA skidbacken. Jag talar om 800 meter och en höjdskillnd på ungefär 200 meter. Redan ett par steg in i backen gjorde gårdagen sig rejält påmind i låren, bara lite längre upp i backen kändes det rejält i vaderna. Detta skulle bli en kamp. Inte minst för huvudet. ”Lyssna inte på smärtan i benen Cecilia.” Jag tänkte att vad som än hände fick jag inte stanna.  Hur långsamt det än skulle gå så var det fortare än att stå still. Vissa gick baklänges upp för backen för att avlasta de trötta musklerna. Det var halt. Stundtals kändes det som om man tog tre steg framåt och ett steg tillbaka. Men jag gick. Borrade ner huvudet i marken framför mig för att hitta den minst leriga stigen och försökte ta rygg på de starkaste löparna framför mig. När vi kom till den punkt där vi vände första dagen tänkte jag ”okej, hälften gjort och jag lever än” men den tanken stannade inte hos mig länge, när jag kikade uppåt i backen insåg jag att det som jag igår hade trott var halvvägs snarare maximalt var knappa 40% av totalen. En rejält tung sanning att bli varse om just där och då. Men jag fortsatte gå, jag stannade inte. Och vet inte hur lång tid det tog, kändes som evigheter, men plötsligt var jag uppe vid vändningen. På vägen ner var mitt fokus att springa på med korta steg och i ett så högt tempo jag kunde utan att ramla. Lättare sagt än gjort. Gårdagens utförslöpning gjorde att låren stundtals domnade bort. Jag kände ur wreckbagen började få hela mig att luta allt mer framåt och fötterna gick fortare och fortare. Tillslut gick fallet inte att stoppa. Helt sjukt vad snabbt man kan resa sig upp när man har adrenalin i kroppen. Upp på fötter, slängde upp wreckbacken på axklarna igen och hörde mina två lagkamrater ropa mitt namn. Sista biten var lite mindre brant och växlingen till Martin gick riktigt smidigt.

Bergo hade innan mig sprungit på sin del riktigt bra, Martin klarade sin rigg utan problem. Jag tog några placering i backen men tappade också i avstånd mot tjejen precis framför mig som växlade precis samtidigt till min sträcka. Var både nöjd och irriterad över min prestation. Missnöjd över avståndet jag tappade, men nöjd över att jag visste jag hade gjort mitt allra yttersta. Men jag hann inte älta detta många sekunder. Tillsammans med Bergo tog vi oss ner till sista växlingsplatsen, där vi väntade in Martin för att gemensamt ta oss an banans sista del.

Sista hindret och den del av banan som vi skulle genomföra tillsammans. En hög vägg är alltid en utmaning. Men med ösreng och dina konkurrenter på repet bredvid var det rejält tufft och stressande!
Sista hindret och den del av banan som vi skulle genomföra tillsammans. En hög vägg är alltid en utmaning. Men med ösregn (helt sinnesjukt halt!) och dina konkurrenter flåsandes på repet bredvid var det rejält tufft och stressande!

Vi hade i förväg gjort upp en plan på hur vi skulle attackera den höga väggen. Någonting som visade sig vara ett vinnande koncept. Bergo skulle satsa på att nå repet på egen hand, någonting Martin också skulle klarat om han inte hade skadat i sin fot en vecka tidigare. Därefter skulle Martin klättra upp med hjälp av Bergo och jag skulle putta på underifrån. Väl uppe kunde han hjälpa och hålla i Bergo så att jag kunde lita hela min kroppsvikt på hans grepp kring repet och klättra upp tillräckligt för att nå Martins hand och ta mig över kanten på väggen. Och planen höll. Vi var över väggen och sprang med ett otrolig känsla av gemenskap över mål.

I mål hade vi ingen som helst koll på vår placering, men just där och då var det faktiskt inte viktigt. Vi kände oss som vinnare. Vi hade gjort det tillsammans. Vi tog sista hindret enligt vår plan och passerade flera lag just på detta hindret. Efter glädjeruset hade lagt sig en aning drog vi tillbaka till hotellet och hoppade ner i den varma bubbelpoolen för att mjuka upp de stela musklerna (aj, aj mina vader och framsida lår!). Tillbaka på tävlingsområdet lyckades vi få fram vår placering. Vi hade passerat mållinjen som 5:a. Ganska så fräckt ändå. Att vi är det 5:e bästa mixedlaget i världen. Vem vet vad Team Potato 2.0 kan göra nästa år? Siktar gör vi i alla fall minst på pallen, eller hur killar?

Med detta sagt så tror jag verkligen det finns plats för mer av denna typ av OCR-tävlingar. Lagtävlingar. Jag syftar inte på de lagtävlingar som finns idag, där ens individuella tider slås samman. Utan lagtävlingar med hinder så svåra/höga att man faktiskt måste hjälpas åt som ett lag. En bana som kräver samarbete. Hört att det finns vissa sådana tävlingar utomlands, bl.a. skall det finnas några SpartanRace med denna typ av hinder, men än så länge inget i Sverige. Kära tomten, om du undrar vad jag önskar mig i julklapp så har du ett tips här.

PS. Ni kanske undrar varför vi tävlade med lagnamnet Team Potato? Vad vi fick det ifrån? Vet ni vad. Det gör jag faktiskt också och har inget bra svar på frågan 🙂

 

2 kommentarer

Lägg till →

  1. Hejsan!
    Jag använder också WordPress på min blogg http://www.mcpiller.se men efter att ha sett din blogg så ser jag ju att ditt tema är ljusår före mitt när det kommer till mobilanvädning och är dessutom mycket snyggare än mitt! Vad heter ditt Tema och vart hittar jag det??

    Mvh// Johan.

    Vilket tema

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: