Förlåt. Jag blir en sämre människa utan löpning.

Jag tror mer eller mindre alla människor har någonting de är beroende av, eller har en medfödd fallenhet att lätt att bli beroende av. Vissa värre och mer skadliga beroenden än andra. De allra värsta, om du frågar mig, är dem som påverkar andra runt omkring dig. Såsom rökning. Det beroendet skadar inte bara din egen hälsa. Många beroenden är betydligt mindre farliga. Men man måste ändå veta hur man skall tackla dem. Mitt beroende är träning. Får jag inte röra på mig blir jag irriterad, ledsen och får kort stubin, typiska abstinenssymptom. Dessutom sover jag sämre. Jag tänker och presterar sämre. Däremot har jag på senare tid insett att det är en viss typ av träning som får mig hel. Eller snarare, utan en viss sorts träning blir jag tom. Löpning. När jag springer hamnar min kropp och mitt huvud i en balans. När jag inte får springa känner jag mig ärligt som en sämre människa. Känner mig tom utan löpning. Det kanske låter sorligt. Men jag ser det inte så. Jag ser det snarare som en del utav den jag är. Precis som jag har brunt hår eller är 170 centimeter lång. Nackdelen är att när någonting stoppar mig ifrån att få springa mår jag sämre. Ibland är det yttre faktorer såsom belastning på jobb eller annat som kommer i vägen. Men det värsta hindret är när den egna kroppen är den som gör att jag inte kan springa. I vintras var jag tre månader utan ett enda löpsteg efter att jag skadat foten i början av december. Det var tre mörka månader. Och då talar om flera andra saker än antalet ljusa timmar per dag.

När jag inte kan springa blir jag avundsjuk på dem som springer. Det är kanske inte så farligt, mest jobbigt för min egen del. Men jag blir också missunnsam och det är inte en attraktiv egenskap. Ingenting jag är stolt över. Under mina tre månader utan löpning fick jag tillslut avfölja folk på bl.a. Instagram för att jag mådde så dåligt över att se dem träna det jag älskade, medan jag tvingades svettas på en motionscykel tillsammans med 35 personer mer stora nyårslöften (förlåt för jag generaliserar) inne i en liten spinningsal utan tillräckligt med syre. Jag blev sur på människor i min allra närmsta närhet, personer jag älskade, då de skulle ut och springa när jag inte kunde. Jag vill inte vara en sådan människa. Men var precis som om det gjorde extra ont när andra kunde göra det jag ville göra men inte kunde.

img_0142
Bild från i somras. Löpning upp för en av alla de gröna kullar som tillsammans bidrar till och ramar in Skottlands magiska miljöer.

Varför skriver jag om detta just nu? För att jag inte sprungit på över en vecka. Och känner hur timmarna går hur jag allt mer börjar påminnas om och förvandlas till denna mer bittra och missunnsamma version av Cecilia. Och jag gillar henne inte. För ett par veckor sedan sträckte jag mig i hålfoten, i fästet ner mot hälen. Ingen större skada och ingenting som gör fruktansvärt ont. Men ändå en skada som känns varje gång jag skjuter ifrån med högerfoten, vissa dagar mer än andra. Någonting som är en rätt väsentlig del av löpning. Inte minst inom OCR där det också kommer många accelereringar, avhopp och andra moment som gräver ytterlägen för foten. Jag vilade ett par dagar, det kändes bättre, för att nästa dag göra något som satte mig tillbaka på ruta ett. Så kunde jag inte hålla på. Med finalen av Toughest Tour bara någon vecka bort och VM i Kanada helgen därefter tvingade jag mig själv till ett löparförbud. 10 dagar utan löpning. Varje dag är en kamp. Jag har under tiden gjort återbesök i den svettiga spinningsalen, jag har styrketränta, åkt rullskidor och idag gjorde jag även säsongspremiär på snö (vi har en inomhusarena i Göteborg med snö året runt) – men inget ger mig samma tillfredställande känsla. Det är som om det bara gör mig mer sugen på känslan av att springa. Varje dag får jag stoppa den röst inom mig som vill bryta löftet och bara ta en liten tur på mina favoritstigar. Men jag måste stå emot. Jag måste ge foten möjligheten att läka. Men varför skall det vara så fruktansvärt jobbigt? Men snart är det söndag. Dagen då jag skall få springa igen. Och då ber jag till alla övre makter (vilka man än tror eller inte tror på) att smärtan i foten är borta. Inte minst för att jag är rädd om er i min närmaste omgivning som tvingats umgås med den mindre smickrande versionen av mig nu i en dryg vecka. Förlåt. Och snälla hjälp mig genom att hålla tummarna!

img_0591
Min kropp, inte minst min knopp, är beroende av det här.

PS. Jag skrev ett inlägg i början av april, precis när jag hade börjat springa utomhus igen. Så vill du läsa mer om mina tankar och känslor kring löpning och att ta sig tillbaka från en skada, kolla in inlägget här. Eller mina tankar mitt i rehabträningen ifrån slutet av februari, dem hittar ni här.

 

3 kommentarer

Lägg till →

  1. Håller tummarna allt jag kan ✊

    Gilla

  2. Du satte verkligen ord på mina känslor, så himla bra och SÅ sant 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: