Nej det är inte alltid kul.

Ni som känner mig (eller tar del av mina sociala kanaler på det vi kallar internet) kan knappast ha undgått att jag älskar träning, eller kanske snarare: jag älskar att röra på mig. Jag älskar de känslorna de ger mig, jag älskar hur det får mig att må, jag älskar det som det får mig att uppleva och se. Jag älskar att känna mig fysiskt trött (till och med helt slut) i kroppen. Jag har redan tidigare beskrivit i ett inlägg hur det först då känns som min kropp kommer i balans, som om huvudet och kroppen finner harmoni. Om jag bara får arbeta med huvudet blir jag rastlös. Men samtidigt också orkeslös och trött. Ingen bra kombination om du frågar mig. Får jag inte röra på mig så både orkar och presterar jag mycket sämre.  Efter intensiva jobbperioder och långa dagar får jag ofta frågan hur jag orkar träna. Kollegor som titta på mig med oförstående blick när jag åker runt gymmet när en intensiv konferens är slut och de allra mest längtar hem till soffan. Andra tycker man är tokig som väljer att sätta väckarklockan på 05.20 för att hinna med en löprunda innan jobbet en måndagmorgon. Men jag vet att det får mig att bli en bättre människa. På riktigt. Till och med min egen mamma har förstått detta, till den grad att första kommentaren om jag är grinig/trött/eller gnällig är ”Cecilia, stick ut och spring eller något så du blir trevlig igen”.

IMG_9462

Men. Till dit jag vill komma. Jag tycker inte alltid det är kul att träna. Förvånad? Eller kanske tycker du det är skönt att höra? Det är nämligen inte alltid så att jag med glädje snörar på mig skorna och ger mig ut. Det finns många dagar då jag inte alls är sugen. När soffan känns mjuk och regnet utanför fönstret inte ser det minsta inbjudande ut. Det finns dagar då jag prokrastinerar träningen i evigheter innan jag kommer ut. Det finns träningspass där jag från första steg, eller övning, bara längtar tills det är över och jag får komma hem igen. Det finns tillfällen jag hatar att träna. Det är för j*kla jobbigt att träna. Det är för j*kla jobbigt att utmana mig själv för att bli bättre. Men det som skiljer mig från många andra är att jag (oftast i alla fall) gör det ändå. Jag diggar Kalle Wahlströms (ni vet han programledare på SVT som gjort programmen Svett&Etikett, Träna med Kalle och nu senast det med all rätt hyllade Gympaläraren) jämförelse: Att träning är som att borsta tänderna. Att vi inte alltid direkt känner för det. Men ändå gör vi det. För vi vet att det får våra tänder att må bra. Du får inte dålig munhälsa för att du struntar i det en gång. Men om du börjar strunta i det är det enklare att fortsätta och plötsligt har det gått flera veckor. Ett tips, förutom att verkligen hitta sitt eget ”varför”, och en sak som fungerar för mig är att träna tillsammans med andra. Då blir det både roligare att vara ute och också svårare att ställa in/strunta i det.

Collage

Jag har den stora förmånen att träna med oerhört duktiga (tränings-)kompisar. Personer som jag ser upp till både som individer och idrottsmän (och kvinnor). Det är oerhört inspirerande att träna med personer som är både bättre, snabbare och starkare än mig. Det får mig att pusha mig själv hårdare, får mig att vilja utvecklas vidare och får mig att bli bättre. Men det är samtidigt så fruktansvärt frustrerande och jobbigt. Inte enbart är det jobbigt att pusha sig själv att bli bättre. Utan också för att det gör att jag alltid upplever mig själv som sämst. Den som är långsammast och som inte orkar upp för backen lika många gånger utan att stanna. För man har ju en tendens att alltid jämföra sig själv uppåt. Och jag vet, nu sitter du säkert och tänker att man inte skall jämföra sig, att alla har olika förutsättningar och att man (och något) enbart kan jämföra sig med sig själv. Men det fungerar inte riktigt så i verkligheten. Det vet du med.

IMG_0388
Ett backintervall pass i Alebacken som kändes skit. Där jag efter mitt fjärde varv upp för backen la mig ner på marken och bara grät. Kände mig kass, tungt och långsam – frågade mig själv varför jag ens satsar på det här?! Men sådana pass måste också få komma. Inte minst för att man uppskattar de pass som inte känns likadant.

När jag kommer in i perioder då detta känns mer jobbigt än inspirerande är det viktigt för mig att hitta tillbaka till glädjen. Det har jag tidigare skrivit om, och om du inte har läst det så hittar du det här. Helt klart är att det här är en svår balansgång. För jag vill ju bli bättre. Och genom att träna med personer som är bättre än mig har jag de allra bästa förutsättningarna att lyckas med just detta. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Mer än att det inte alltid är kul. Inte ens för mig som älskar träning. Men om det ändå är värt det? Ja. Lätt. Har aldrig ångrat ett genomfört träningspass (även om det bara blev tre övningar innan jag gav upp eller om de slutade med tårar i mitten av en brant backe). Kroppen är cool och jag är tacksam över allt den låter mig göra. Även om det inte alltid är roligt.

PS. Vill också passa på att rikta ett stort TACK till alla er grymma harar som låter er sinkas av mig i era träningspass. 🙂

En kommentar

Lägg till →

  1. ale backen har även jag spanat in då jag passerar den varje vecka men har bara kommit till spanat 😂
    Syns i helgen 😀

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: