Spartan Race – en helt annan utmaning

Hur väljer du att spendera din semester? Svaret på den frågan har antagligen lika många svar som personer som svarar på den. En del av mitt svar stavas: Spartan Beast. Ett hinderbanelopp i fantastiskt vackra Skottland. Och inte vilket lopp som helst. Utan ett hinderbanelopp som jag visste minst skulle vara i 3 timmar och sträcka sig över 20-30 km. Vad jag inte riktigt hade förstått när jag anmälde mig var också att bansträckningen skulle innebära omkring 1200-1500 höjdmeter med brutala backar (alltså jag menar backar där till och med OCR-världsmästaren Jonathan Albon gick uppför!) och riktigt tunga bärmoment som kändes som de aldrig(!) skulle ta slut. Två saker som jag med råge fick uppleva under mina 3 timmar och 32 minuter och 55 sekunder.

13710533_916792785133558_8309954596452144035_o

Den kanske allra största tjusningen med OCR enligt mig är att man utmanar kropp och huvud samtidigt i att klara saker och ta sig över hinder (bokstavligt talat) som man inte trodde man kunde. Att ständigt utmana sig själv på nya sätt. Att kroppen är cool har jag varit inne på tidigare. Men jag visste på allvar inte hur den skulle reagera på att utsättas för rejäl belastning i över 3,5 timmar. När jag anmälde mig till loppet insåg jag att det för första gången på länge lämnade mig stående med frågan ”Undrar om jag verkligen kommer att klara av detta, undrar om jag kommer att komma i mål?”. Det är en rätt fräck, men samtidigt oerhört läskig fråga. Men också en fråga som motiverar och inspirerar mig.

Olika OCR-lopp skiljer sig väldigt mycket ifrån varandra, olika lopparrangörer har sin egen speciella nisch på sporten. Medan Toughest, loppen jag kört allra mest, är ”känd” för tekniskt svåra hinder med sina sk. ”fast lanes” med små marginaler (där en liten miss kostar dig flera placeringar) så är Spartan Race snarare känd för mindre ”svåra” men å andra sidan desto tyngre hinder. Och om loppet levde upp till detta? Oh ja! Tycker alltid det är svårt med distansuppfattningar under ett lopp, men låt säga att Toughest bärmoment/hinder maximalt rör sig om kring 100 meter var bärmomenten på loppet i Skottland upp emot 10 gånger så långa. Dessutom var de aldrig på plan mark (var i för sig inte många plana meter någonstans under loppet för att vara ärlig), utan både upp och ner (man fick stundtals använda sig av både händer och fötter för att ta sig fram) och in på smala stigar och inne i terräng som gjorde att man både fick krypa och hoppa över grenar och stenar. Vissa av bärmomenten tog över 20 minuter att slutföra! Tror på riktigt att det inte går att föreställa sig hur det är att bära en tung (och sjukt otymplig) hink fylld med 35 kg grus upp emot 1000 meter – det finns inte mycket greppstyrka kvar där kan jag lova. Och pumpen i underarmarna (då man inte fick lov att bära hinken på axeln utan var tvungen att krama den framför kroppen), jag har aldrig upplevt något i närheten!

Bilden säger mer än tusen ord. Här undrade jag på riktigt varför jag utsätter mig för det här? Och dessutom betalar pengar för det?
Bilden (både min och min medtävlandes min) säger mer än tusen ord. Här undrade jag på riktigt, minst en gång var 5:e sekund, varför jag utsätter mig för det här? Och dessutom betalar pengar för det?

Har svårt att sammanfatta loppet kort. Det var både så sjukt tungt och jobbigt, samtidigt som det inte var det. Man (i alla fall jag) sprang på ett helt annat sätt än vad man gör under ett kortare och mer tekniskt lopp (där marginalerna är mindre), här handlade det om att hitta en lagom nivå och bara fortsätta köra på. Orka hålla ut! De många bär- och inte minst släpmomenten (man drog bla. ett cementblock över ojämnt underlag genom att hålla i en kedja) gjorde att vanliga, för mig relativt enkla, hinder såsom monkeybar blev svåra och resulterade i oerhört frustrerande burpees (på Spartan Race innebär ett missat hinder ingen straffrunda utan man måste istället genomföra 30 stycken korrekta burpees – dvs. bröstet till marken och fullt utsträckt kropp i upphoppet). Både pga. att mina händer var trötta, svullna och mer liknande manshänder, men också pga. leran och halkan. Hindren var också oftast placerade i toppen av backar, dvs. när mjölksyran sprutar ur benen är även en vanlig hög vägg rätt jobbig att ta sig över.

Jag har redan tidigare i inlägget varit inne på det. Men löpningen var också väldigt annorlunda andra lopp. I alla fall min uppfattning av den. Då inte många meter det var platt. Antingen brant uppför (vilket resulterade i många sträckor där jag valde att gå fort istället för att springa, delvis för att orka upp men också för att spara på energin. För mig skulle det kostat mer energi än vad det skulle givit mig i tid att småspringa upp jämfört med att gå med stora kliv) eller rejält mycket utför. Majoriteten av loppet (om inte i stort sätt hela) var också mer eller mindre obanat, dvs. knappt en stig att följa mer än den upptrampande natur som löparna innan mig skapat. Var det stig var den oerhört smal, ibland bara ett fotsteg bred med stängsel på ena sidan eller inne i en skogsdunge där man fick ducka och springa framåtlutad för att inte fastna i träden. Mycket av löpningen var också på skrå, eller liksom med sidolutning vilket gjorde det tungt och tufft för fotlederna. Detta gjorde att jag första gången någonsin på ett lopp njöt jag och kände mig stark jag vid de tillfällen jag kunde släppa på och trycka på i löpningen, även efter ett par timmars kämpande och med regnet piskande i ansiktet. Vi dessa tillfällen kände mig fri, stark och nästan odödlig.

57987d923eaa9bec3f859dbf-o

Hur gick då loppet? Med tanke på att det var mitt allra första Spartan Race, och dessutom ett oerhört tufft och långt sådant så är jag riktigt nöjd. Efter att jag hade anmält mig fick jag reda på att loppet också skulle innehålla Europeiska mästerskapen (Spartan har sina egna EM och VM) vilket samlade Europas bästa Spartan-löpare. Jag kände hur loppet sakta började förvandlas från en spännande utmaning till att mer utav en vilja (och press) att prestera i takt med att jag insåg att allt fler av de riktigt duktiga löparna jag brukar ställas emot också skulle stå på startlinjen i Skottland. Men då jag inte hade sprungit något Spartan-EM-kvalande lopp så var jag inte kvalificerad till EM-starten, utan skulle istället starta 30 minuter efter i den ”vanliga” elite-klassen. Det var det bästa som kunde hända mig. Pressen försvann och istället kunde jag springa helt utan stress. Jag började också redan kring en timma in i loppet passera tjejer som jag visste hade startat långt innan mig, något som inte bara gav energi utan också självförtroende. Jag gillar att jaga.

Under loppet hade jag väldigt dålig koll på hur jag låg till. Det spelade faktiskt inte särskilt stor roll då den pressen var borta. Det var faktiskt väldigt kul att springa ett lopp utan någon direkt koll över huvud taget. Jag hade inte ens kollat på någon hinderkarta, visste inte exakt hur långt loppet skulle vara (bara att jag skulle hålla på i många timmar och att det troligen skulle vara någonstans mellan 20 och 30 km). På Toughest-loppen har man inte ”råd” att inte ha koll. Men det fanns en viss charm i att komma fram till ett hinder i ovetskap om vilken utmaning som det skulle bjudas på. Lite som när OCR var helt nytt för mig. Vid flera tillfällen fick jag fråga funktionärerna vad jag förväntades göra. Det gick oftast bra men gav också lite onödigt arbete vid ett par tillfällen. Som när jag omkring två tredjedelar in i loppet kom fram till stora trästockar och fick instruktionerna ”you flip it up, and then you flip it down again” jag tog för givet att jag skulle flippa stocken hela vägen upp för backen och sedan tillbaka (likt vi gör med traktordäcken under Toughest). Men efter att ha flippat stocken 5 gånger uppför backen märkte jag att samma funktionär försökte få kontakt med mig. Det räckte tydligen att flippa stocken 1 gång åt vardera håll! 🙂

5798b0803eaa9bec3f85b550-o

Väl i mål var det en väldigt skön känsla. Jag hade klarat det, inte minst med vetskapen att jag hade passerat många mästerskapstjejer (och en och annan kille som startade hela 45 minuter innan mig). Dessutom kände jag att det inte kunde vara många elitetjejer före mig. Jag hade dessutom konstigt nog haft riktigt kul under tiden, även om jag också (som alltid) vid flera tillfällen undrade varför jag ens ställt upp och varför vi utsätter oss för det här. Jag tror jag mest av allt kände mig lättad över att loppet ”redan” var över. Kan kanske låta konstigt. Men jag var inställd på att hålla igång ännu längre tid. Första halvan av loppet tog mycket längre tid än den andra. Så när jag kollade på klockan ungefär halvvägs trodde jag att jag skulle vara ute i minst 4-5 timmar. Jag trodde också loppets distans skulle vara längre, så när vi svängde in i eventområdet var jag säker på att de skulle ”tvinga” ut oss i ytterligare en loop innan det var dags för målgång. Vilket inte alls var fallet. Så nästan lite snopen, men samtidigt otroligt tacksam över att det faktiskt var slut, att jag hade klarat av att slutföra loppet, så var jag över mållinjen. Som 2:a dam i eliteklassen och på en 15:e plats totalt om man räknar in alla (inkl. deltagarna i det Europeiska mästerskapet). Får anses vara helt okej för att vara mitt första Spartan Race.

13731848_916778705134966_7126492365713169010_o

Hur man än vänder och vrider på upplevelsen, så gav den mig blodad tand. Så blodad tand att jag för ett par dagar sedan anmälde mig till ytterligare två Spartanlopp i Valencia redan i december i år (de kvarvarande två varianterna att testa, Super – omkring 13 km & Sprint – runt 5 km) – dessutom på en och samma dag! Ja jag vet, jag är troligen knäpp. Men det är roligare så. Ses vi där?

2 kommentarer

Lägg till →

  1. Hej.
    Hitta precis detta inlägget om Spartan Race. Precis klarat alla 3 längderna och fått min Trifecta. Älskar verkligen Spartan Race. Önskar jag hade börjat med det tidigare än i år.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: