Vad har hänt sedan loppet i London?

Två lopp senare, och plötsligt var halva OCR-säsongen över. Känns nästan lite snopet att det redan nu är sommaruppehåll (för att om tre månader, i början av september, börja igen med deltävlingen i Oslo). Sedan förra inlägget har jag både kommit levande ur sanden i Malmö och hittat hem från Lidas skogar utanför Stockholm. Säsongens tre första lopp har varit väldigt olika. Då syftar jag inte enbart på miljön de varit i, utan kanske mest på min inställning samt mitt fokus på dem. Vill man uttrycka sig kort kan man säga såhär:

London – fokus på att hitta tillbaka till glädjen till sporten jag älskar – check!  Mer om detta kan du läsa här!
Malmö – försöka få till ett riktigt bra lopp utan större missar (inga onödiga straffrundor pga slarv) och fokusera på ett bra genomförande (utifrån den form jag hunnit komma tillbaka till efter fotskadan).
Stockholm – ta med mig allt bra från Malmö och försöka trycka på mer och satsa högre, tro på mig själv och se hur långt det räckte. Samt vad jag behöver öva på mer innan säsongen forsätter i september.

Vill man uttrycka sig lite mer utförligt (jag är inte så bra på kortfattat, man missar ju så mycket spännande då) så man kan istället säga såhär:

Först ut Malmö. Trots glädjen jag fann i London så kunde jag inte låta bli att ändå gräma mig över de misstag jag gjorde under loppet. Främst de misstag som enbart berodde på slarv eller att jag för en kort stund tappade mitt fokus. Inför Malmö visste jag att min löpform fortfarande inte hunnit bli tillräckligt bra för en topplacering. Det hade ju trots allt bara gått två veckor sedan loppet i London. Dessutom var konkurrensen i Malmö den absolut tuffaste någonsin med ett riktigt stort och bra startfält. Dagen innan loppet rekade jag banan och bestämde mig i förväg för en plan. För första gången någonsin hade jag tagit alla beslut (vilka fastlanes som jag skulle satsa på och vilka hinder där den vanliga svårighetsgraden itsället var rätt val) redan dagen innan. En strategi som visade sig vara vinnande och någonting jag tagit med mig sedan dess. Igenom hela loppet kände jag mig tung. Blev gång på gång omsprungen av de andra tjejerna i elitegruppen (jag tog mycket tid på hindren men såg mig bli passerad igen kort därefter). Löpningen var stora delar av loppet på sandstranden, ett underlag som inte direkt gjorde löpningen lättare.

Men trots den tunga löpningen gick loppet enligt min plan. Jag kände mig stark på hindren och klarade hela 3(!) fastlanes (RomanRings, TraverseWheels och TraverseRings) – framför allt gjorde jag inga större misstag (första loppet utan någon straffrunda). Väl framme vid rampen var jag för första gången i huvudet säker på att jag skulle klara den på första försöket. Så säker att jag faktiskt underskattade hur svår den är när man är så trött som man är i slutet av loppet. Något snopen nådde jag inte kanten. Försök två var något bättre och efter att blivit peppad av lagkamrater från sidan av banan (tack!) satt rampen på tredje försöket, ett fall framåt sedan Londons 5:e och denna gång kom jag betydligt lättare över kanten och i mål var jag rikitg nöjd. Prestationen gav en 17:e plats, någoting jag är väldigt stolt över i den hårda konkurrens som var.

Strike a pose for the camera! Photocredd till: jacquesholst.com
Strike a pose for the camera! Photocredd till: jacquesholst.com

Mellan loppet i Malmö och helgens tävling i Stockholm har jag haft stort fokus på löpning. Faktiskt större fokus än någonsin(?) tidigare, i alla fall med strukturerat fokus. Intervaller, fartlekar, tröskelpass och långpass. Samt stretch och styrka för min korta höftböjare och sätesmuskelatur. Dessutom legat på mellan 40-50 km i veckan (igen mer än någonsin tidigare). Och det kändes som det givit resultat. Knappa två veckor innan tävlingen, på ett av mina tröskelpass, gick milen på precis dryga 45 minuter. Tider jag inte varit i närheten sedan 2012 (skall tilläggas att jag då vägde omkring 10 kg mindre)!

Första kilometer tiden under 4 min/km under ett intervallpass i Tyskland.
Första kilometertiden under 4 min/km under ett intervallpass i Tyskland (tjänsteresa).

Sedan vidare till Stockholm. Platsen där jag sprang mitt allra första Toughestlopp för drygt ett år sedan. Lite märklig känsla att komma tillbaka, men också häftigt när man tänker på hur mycket som hänt sedan dess (både med min träning och också utanför den). Även inför detta lopp rekade jag banan dagen innan för att kunna bestämma mig för min plan. Utöver att jag planerade att försöka trycka på betydligt mer i min löpning hade jag en önskan om att känna mig redo för ytterligare två fastlanes (SwingWalk och PlatinumRigg). Väl framme vid banan gick den planen i kras. PlatinumRigg var supersvår, och skulle ta mig mer energi och tid för mig att klara av än att ta den vanliga delen och det tillhörande tilläggshindret/krypmomentet. SwingWalken var inte uppbyggd och då den kan se olika ut mellan loppen var det var därför svårt för mig att ta även det beslutet. Fasen. Ett annat hinder jag länge drömt om att klara fastlane på är Monkeybar (som då blir FlyingMonkeybar). Men då detta hinder spökat nästa lika mycket för mig som rampen (kommer ett inlägg om detta) hade jag redan inför loppet bestämt mig att vänta med detta hinder till tidigast nästa lopp i september. Jag dividerade mycket med mig själv när jag bestämed min plan för lördagen. Och tillslut hade jag bestämt mig för att trots allt våga mig på och köra både SwingWalk och FlyingMonkeybar.

10.05. Starten gick. Kände nästan med en gång att något hänt med min löpning sedan Malmö. För första gången någonsin upplevde jag inte att tjejerna rusade iväg. ifrån mig Men det gick nog snabbare än vad jag trodde. För framme vid första tekniskt svåra hindret, SwingWalken, straffade sig mitt höga tempo direkt. Kom in fel i hindret på och fick inte med mig någon fart. Jag föll. Straffrunda med sandsäck och tilläggshinder på det. Skit. Inte den starten jag önskade mig. En miss och plötsligt är man långt efter. Inte stora marginalet i eliten. Loppet blev en kamp att inte tappa huvudet och humöret (scenariot påminde mig oroväckande mycket om Göteborg och missen på ringarna) och en jakt att försöka komma ikapp tjejerna framför mig. Också att försöka fullfölja min plan trots det tidiga missen, inte minst sätta min första FlyingMonkeybar på tävling. Miljön loppet var i var magiskt, jag älskar att springa i skogen. Längs kuperade stigar och bland träden mår jag som bäst. Jag sprang på. Vissa stunder kände jag mig lätt, andra gick det tyngre. Men en sak var säker, det gick fortare än vanligt. För första gången sprang jag ikapp istället för att bli omsprungen. Framme vid FlyingMonkeybar var min puls skyhög. Men jag hade bestämt mig. Den skulle bara sitta. Känslan när jag slog i klockan efter tredje hoppet är obeskrivlig, men jag minns att jag knöt handen och skrek rakt ut va glädje. Under banans sista del kom jag ikapp ett par tjejer och passerade någon på min fastlane nummer 4 och 5. Framme vid rampen var jag helt slut. Gav mitt allt i första försöket men var inte ens i närheten att komma upp. Skulle garanterat klarat den med lite vila (vet ju att jag kan den nu) men ville den här gången inte tappa placeringar. Valde att ta straffrundan och samtidigt hålla tummarna för att tjejerna som var mig hack i häl inte heller skulle ta rampen i första försöket. Ett beslut som visade sig vara helt rätt. Slutade som 12:a i mål.

Fantastiskt roligt hinder i slutet av banan - väl i vattnet mycket lättad över att det inte val lika kallt som förra året!
Fantastiskt roligt hinder i slutet av banan. Men ett hinder jag var grymt nervös för innan tävlingen då jag inte gillar att komma ner djupt under vattenytan, men väl i vattnet mycket lättad över att det inte val lika kallt som förra året! Vill så göra detta igen 🙂

Direkt efter målgång var jag helt slut (aldrig tidigare varit så trött efter målgången i ett hinderbanelopp) och rejält besviken, fortfarande nedslagen efter loppet tidiga miss. Men med distans till loppet blir jag allt mer nöjd. Jag klarade av att inte tappa humöret och fortsätta kämpa mig ikapp efter mitt fall. Jag kände mig snabbare och starkare än någonsin i min löpning (även om här fortfarande finns mycket att hämta mot de allra bästa tjejerna – tjejer som jag fortfarande är galet imponerad av, hatten av), klarade fyra(!) fastlanes (det i sig ett personligt rekord) och inte minst satte mitt livs första FlyingMonkeybar på tävling. Kanske var det väl högt siktat att både satsa på aggressivare löpning OCH svårare hinder, kanske skulle jag nöjt mig med en av förändringarna. Men jag kände mig redo. Jag ångrar mig inte. Jag ville veta vart jag stod. Hur mycket närmare jag kommit de allra bästa. För det hade jag. Trots min miss i SwingWalken och straffrundan vid rampen så var jag tidsmässigt närmare vinnaren än någonsin tidigare. Det tar jag med mig in i sommaren. Det och vetskapen om att alla erfarenheter (både lyckade och misslyckade) från loppen gör mig till en bättre hinderbanelöpare. Toughest, vi ses igen i september, och jag ser fram emot att fortsätta utvecklas och bli bättre fram tills dess.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: