När viljan att prestera går över i en press att leverera

Rubriken på detta inlägg är stulen från min lagkamrat Madeleine (ni hittar hennes blogg här), som med denna mening verkligen satte ord på mina känslor. Känslor jag fightats med sedan Toughestfinalen i Göteborg förra året, som ni som läser denna blogg eller känner mig i verkliga livet vet inte alls gick som jag ville. Ett lopp och en dag som lämnade mig med mycket känslor, tankar och inte minst hjärnspöken. Trots att jag valde att springa banan en gång till efter att mitt tävlingsvarv var slut, ett varv där jag hade roligt och skrattade mig runt banan, fanns känslan från tävlingen kvar långt inom mig. Känslan som under vintern utvecklats till en rädsla, en rädsla för hur 2016 års tävlingar skulle vara och framför allt en rädsla för att det inte skulle vara roligt längre. Tänk om jag inte älskade det längre? Tänk om min nyfunna kärlek till sporten bara var en kort förälskelse?

DSC_0230
DSC_0232

Efter finalen förra året var tanken att gå in i gymmet och enbart fokusera på träningen, att få trycka på ordenligt med tunga vikter och inte behöva tänka på eller anpassa träningen inför ett närliggande lopp. Inte vara rädd för träningsvärk och tunga ben. Men något hände. Istället för att älska träningen så hittade jag ingen motivation, jag gick dit för att efter två-tre övningar bara vilja börja gråta och gå därifrån. Vad hade hänt? Min motivation går självklart, likt alla andra, upp och ner, inte alla träningspass är roliga, och även jag får stundtals ”tvinga” mig upp ur soffan och ut i löpspåret. Men detta var något helt nytt. Det var inte roligt. Träna gav mig inte de positiva känslor de brukar göra utan gjorde mig snarare ledsen. Dessutom smittade det av sig på allt annat i mitt liv. Min träning brukar vara min terapi. Det som gör att jag kan hantera allting annat som händer i mitt liv. Men vad gör man när terapin inte fungerar? Inte minst fick min självbild sig en smäll. Tjejen som genuint älskar att träna och röra på mig. Vart hade hon tagit vägen?

12140102_10153674356078007_7180697083251087319_o

Med lite distans till detta så tror jag man skulle kunna likna det vid någon form av känslomässig prestationsbaksmälla. En konsekvens av att jag inte levde upp till den press jag hade satt på mig själv. Det finns verkligen ingen annan att skylla på. Men hur tar man sig ur en sådan? Finns garanterat inget standardsvar på en sådan fråga. I mitt fall har det tagit tid, arbetar fortfarande på det, och har bestått av flera olika delar. Det första som hjälpte mig vidare var att jag fick ändra min träning, för att hitta annat fokus. Försöka att skala bort prestationen helt men samtidigt göra min egen prestation lite mer mätbar. Kanske låter konstigt. Vi tar löpningen som ett exempel så kanske ni hänger med. Räddningen bestod av två delar:
1) Pannlampan, att springa i kolsvart skog med en lampa som enbart lös upp några meter framför mig fick mig att mentalt släppa prestationen och istället fokusera på att hitta vägen. Tror dessutom att lampan på huvudet tvingade mig till lite bättre, och mer upprätt, hållning som gjorde löpsteget lättare.
2) Efter att under hela säsongen sprungit olika rundor i skogen tillsammans med duktigare löpare, samt i en elitegrupp på tävlingarna med otroliga atleter, kände jag mig hela tiden som den långsamma, sämre löparen. Det enda jag kunde mäta mig mot var ju de bättre löparna. Jag lade jag då in ett ”standardpass”, en viss runda jag sprang på tid under ett par veckor för att faktiskt inse att jag inte sprang så långsamt som jag upplevde det i jämförelsen med de andra. Och också få uppleva känslan av att bli bättre.

Inför årets första lopp, som gick i London för snart två veckor sedan, var jag nervös på ett nytt sätt. Inte bara nervös för hur formen skulle vara med tanke på fotskadan som hindrat mig under vintern. Utan också, och kanske ännu mer, för om jag skulle tycka det var roligt igen. Jag tveka länge om jag skulle ställa upp i eliteklassen eller inte. Ville inte sätta onödig press på mig själv. Men valde tillslut att göra så. Att göra det men INTE påverkas va de andra löparna gjorde. Köra mitt lopp och hitta tillbaka till den glädje och kärlek som fick mig att falla för sporten för snart exakt ett år sedan. Sista dagarna innan loppet var svårast. Att hitta balansgången mellan hur mycket jag skulle ladda och mentalt förbereda mig utan att de skulle skapa press, knyta sig och bygga bo för hjärnspökena att frodas i. Väl vid startlinjen var jag förvånansvärt lugn (vilket jag inte var bara någon timma innan start). Startskottet gick och det gick nästan lite för bra över första hindret, tror jag låg 7-8:a någonting. Påminde mig själv om att släppa iväg de där allra främsta, inte dras med i deras tempo och köra mitt eget lopp. Där någonstans släppte jag kollen på vilken placering jag hade.

I loppet i London fick dameliten starta först efter 5(!) kvalificeringsheat för herrar, det innebar en mycket mer sliten och lerig bana än vad vi är vana vid. Det var också många herrar ”i vägen” för oss på hinder. Jag vet att detta störde många. Men för mig var detta, i det här loppet, perfekt och en av anledningarna till att det gick så bra. Dameliten blev väldigt uttragen, och hade det inte varit för alla kvalificeringsherrar i banan hade jag blivit väldigt ensam igen. Det hade garanterat skapat dåliga minnen från jaktstarten i Göteborg. Istället fick jag annat att fokusera på, ryggar att ta fäste på, personer att springa ikapp och förbi, personer att byta en peppande hälsning med – sådant som gav mig energi och som slog ner hjärnspökena en och en. I London hade jag roligt (självklart inte hela tiden, för när man gör sitt bästa är det oerhört jobbigt och jag gjorde också dumma misstag som gjorde mig förbannad som kostade mig mycket tid), i London handlade loppet om att göra min allra bästa prestation, inte någon press på att leverera en placering. I London hittade jag glädjen igen (och slutade uppriktigt förvånad på en 12:e plats, 10:a i eliten)!

Trött och lycklig!)
Trött och lycklig(!) tjej som för första gången klarade den fullhöga rampen på tävling (om än på 5:e försöket).

Cecilia vs. Hjärnspökena – utjämnat till 1-1. Men det är en kamp som inte är över. Det är en kamp som jag kommer behöva fortsätta kämpa emot. En smal balansgång som jag kommer behöva lära mig att behärska. För jag vill ju fortsätta bli bättre, jag motiveras av att utvecklas och få till bra lopp. Men det får inte bli anledningen till att det slutar vara roligt. Nästa match är redan nu på lördag. Toughest andra tävling som går av stapeln i Malmö. På lördag skall jag fortsätta göra min grej, att göra mitt allra bästa. Mitt mål är att gå ifrån tävlingen med en känsla av ett lyckat och väl genomfört lopp. Jag vill inte göra några större missar och jag skulle ljuga om jag inte visualiserar att jag klarar rampen på första försöket. Hur jag lyckas med det vet vi först när jag passerta mållinjen. Startar gör jag redan 10.05. Ses vi där?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: