Då var jag visst anmäld till Vasaloppet 2017

Jag erkänner. Jag har helt klart någon form av problem med mitt närminne. Så sent som för två veckor sedan lovade jag mig själv att aldrig ställa upp i Vasaloppet. Att jag aldrig skulle utsätta mig för den typ av tortyr som 10 timmar i dessa spår skulle innebära. På riktigt, jag tyckte verkligen så. I lördags fick jag frågan om jag ville köra 2017. Dagen efter anmälde jag mig till det nämnda loppet. Och känner mig oroväckande pepp på utmaningen jag precis givit mig själv.

Vad har jag gett mig in på?
Vad har jag gett mig in på?

Vill förklara mig lite. Jag älskar att åka längdskidor. Och kan kanske låta kaxigt, men det är inte den fysiska utmaningen jag är rädd och har mest respekt för. Det är den psykiska. Jag är en väldigt rastlöst människa. Också en av de stora anledningarna till att jag fastnat just för OCR. Att jag där inte hinner tröttna, utan ständigt utmanas med nya saker längs vägen. Att man under loppet får ”klara av” alla hinder. Till skillnad från ett vanligt lopp, där man egentligen inte klarar någonting förrän man gått i mål. Det är en belöning. Jag får 40-50 stycken under ett OCR-race. Så att utmana mig själv till att göra, mer eller mindre, samma sak i upp emot 10 timmar (för visst skall jag klara mig under denna magiska gräns?) är en utmaning som på riktigt får mig skakis och rejält ödmjuk. All heder åt de som kör vasaloppet i elittempo och kommer in runt 4 timma (hur är det ens möjligt?) men ännu större respekt till de motionärer som är ute och sliter i mer än dubbelt så lång tid. En annan sak jag redan nu oroar mig för är hur jag mentalt skall klara av alla de köer som väntar mig. Tävlingsmänniskan i mig kommer att få panik av att inte komma fram i det tempo som jag önskar. Så ni som åkt Vasaloppet tidigare, vad är era knep för att klara av detta?

Jag är egentligen nybörjare på skidor. Alpint har jag åkt sedan jag var tre år gammal. Men längdskidor började jag med på riktigt först förra vintern. Då bara vid ett par enstaka tillfällen. Då också mest frustrerad över hur alla (ja, bokstavlig talat alla) med lätthet åkte förbi mig – utan att ens verka trötta. Jag var totalt slut, noll teknik och kändes som backarna aldrig tog slut. Eller jo de gjorde det ju tyvärr. Nedförsbackarna var nästan ännu värre. Fort gick det ju. Och längdskidor är så vansinnigt smala. Blåmärkena var snabbt ett faktum och mitt självförtroende inte särskilt högt om vi säger så. Men lika frustrerande som det var, lika fascinerad blev jag över denna sport. Hur den blir mer närvarande än den alpina åkningen. Mer en naturupplevelse men också en sport där man kan bli så mycket bättre. Och för er som inte redan märkt det. Jag gillar att bli bättre. Även om det är riktigt jobbigt.

Kände det var dags att ta till lite proffshjälp av en tidigare VM- och OS-medaljör för att ta nästa kliv i skidåkningen! (:
2016. Började säsongen med att köpa mina första egna skidor och kände det var dags att ta till lite proffshjälp (i form av Tobias Fredriksson) av en tidigare VM- och OS-medaljör för att ta nästa kliv i skidåkningen! (:

Denna vinter blev jag bättre. Säsongen började med nya skidor och ett par tillfällen inomhus i Göteborgs skidarena ute i Kviberg. Kanske inte världens roligast åkning men helt okej när man behöver öva teknik. Sedan en vecka i Idre kring nyår och ett par dagar på Långberget några veckor senare. Plötsligt hände något. Plötsligt åkte jag förbi åkare snarare än att bli omåkt. Och det var en enorm skillnad i vilken effekt jag fick av varje stavtag eller benspark. Jag började för att citera Tobias Fredriksson ”åka skidor snarare än att gå på skidor”. Jag säger inte jag är ett proffs ännu, långt ifrån. Men i alla fall den typ av åkare som skall klara av ett Vasalopp. Eller hur?

IMG_7841

IMG_7310

Så hur är då min plan framåt? Då det inte är särskilt snöigt i Göteborg just nu, och jag inte heller kan förlita mig på att det blir en väldigt vit vinter nästa år så måste jag hitta andra sätt att bli redo. Det fick mig att göra en annan sak jag lovat mig själv att aldrig göra – igår anmälde jag mig till ett introduktionspass i rullskidor. Kanske skall sluta lova mig själv att aldrig göra saker, verkar ju snarare ha en motsatt effekt. En annan del av min plan kommer bli att anmäla mig till en eller ett par seedningslopp, dels för att få lite loppvana på snö men också för att försöka komma lite längre fram bland startleden i mars. Löpning (sprang mina första utomhusrunda på 5 km efter fotskadan i december i söndags!), rullskidor, stakmaskinen på gymmet – och ett klippkort på Skidome. Detta skall bli kul!

2 Comments

Lägg till →

  1. Om jag klarar Öppet spår och inte tillnärmelsevis är lika tränad som du är, så klarar du Vasaloppet galant. Det tror jag i alla fall. Det mentala har jag inga tips för, har inte alls samma problem hur lång tid än saker tar. Hur lång tid de 9 milen tog för mig? 12 timmar 43 minuter och 23 sekunder. 😛

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: