När skador ställer till det

Jag tänkte börja detta inlägg med meningen ”har genom åren varit relativt lyckosam och skadefri”. Men inser samtidigt att det bara delvis är sant. Tänker jag tillbaka på sista åren har jag haft en del saker som ställt till det för mig såsom exempelvis löparknä, ryggont (överansträngning och inflammation) och inte minst en stressfraktur i foten (efter att ha sprungit Göteborgsvarvet skevt, och dessutom på asfalt, kompenserades för ett ömmande knä). Men samtidigt som dessa skador har ställt till det för mig så har jag samtidigt haft väldig tur. Peppar, peppar. Och det är nog tur för min omgivning, för när jag är skadad och inte kan röra på mig så som jag vill blir jag inte den person jag vill vara. När jag känner mig begränsad blir jag på dåligt humör. När jag inte kan ta mig ut som jag vill känner jag mig instängd och trängd.

Dessa känslor har gjort sig väldigt påminda den senaste tiden. Jag har inte sprungit ett steg sedan början av december. Då avslutade jag en underbar löprunda i skogen med att snubbla över mina egna fötter (på en platt j*vla grusväg) och stuka foten, och då menar jag rejält. Rejält som i att knappt kunna ta mig från soffan till toaletten dagen efter. Eller som i att inte kunna ha på mig vanliga skor på flera veckor. Men framför allt rejält som i att inte kunna träna som jag vill på flera månader.

IMG_7618

Samtidigt som skador för mig är oerhört frustrerande så skulle jag aldrig låta dem stoppa mig från att röra på mig. Jag vet att skador för många kan vara den ultimata ursäkten för att välja soffan istället för gymmet. Men inte för mig. Jag vet alldeles för väl att mitt välmående är tätt sammankopplat med rörelse. Så det absolut bästa för mitt tillfrisknande och inte minst mitt humör under tiden är att fortsätta röra på mig. Jag måste helt enkelt ”bara” hitta andra sätt att röra på mig där jag vilar den del av mig som är skadad. Det innebär att jag nu tre månader senare är grymt less på enbens-burpees och kanske allra mest på spinningcykeln. Men också med vetskapen att jag utan dem hade varit en olyckligare människa.

Jag lär mig ständigt nya saker om mig själv. Tror det är det som livet i grunden går ut på. Att genom sig själv och tillsammans med andra lära sig nya saker och växa. En tydlig lärdom från de senaste månaderna är att jag egentligen har två ”beroenden” i mitt liv. 1) att röra på mig och 2) att vistas utomhus. Jag har tidigare kopplat samman dessa, sett dem som ett och samma. Men efter ett en månad av spinningklasser på gymmet kände jag i hela kroppen att något var fel. Det stora endorfinpåslaget jag alltid får efter träning infann sig inte. Ville bara sätta mig ner innanför entrédörren i lägenheten och gråta. Men varför? Jag tränar ju, tänkte jag. Tills en kväll då jag förstod vad jag saknade. Frihetskänslan jag bara får utomhus, allra helst i skogen eller ute i skärgården. Att vistas inomhus hela tiden, hemmet, bilen, kontoret, gymmet (och där trängandes in liten, liten varm sal tillsammans med 35 nyårslöftes-hetsande-nya-gymmedlemar) och avsluta dagen i hemmet bröt ner min själ. Efter denna insikt har jag lagt till promenader som ett återkommande inslag i min vardag. Allra helst på dagtid när det är ljust men även på kvällstid är viktigt. Att prioritera en lugn promenad i skogen före ett tufft pass på gymmet har varit en omställning.

 

Utöver kompletterande träning är det rehab som gäller. Det och tålamod. Ni som känner mig vet att tålamod inte(!) är min bästa gren. Men jag övar på det.

Mitt allra bästa tips för rehabträning är att visualisera det. När jag är klar med mina övningar får jag göra ett kryss på mina post-it-lappar. Mitt andra tips är att bestämma en belöning, något du får efter exempelvis 30 kryss.
Mitt allra bästa tips för rehabiliteringsträning är att visualisera det. När jag är klar med mina övningar får jag göra ett kryss på mina post-it-lappar. Mitt andra tips är att bestämma en belöning, något du får efter exempelvis 30 kryss.

På måndag är det återbesök hos sjukgymnasten igen. Drömmer om att höra orden ”du får springa igen” – trodde aldrig man kunde längta så mycket efter just det. Att få springa igen. Så snälla håll både tummar och tår. Sist men inte minst. Tack till er som står ut med en något grinigare Cecilia. Tack till er som pushar mig framåt, följer med mig ut i skogen och hjälper mig att slåss med mina hjärnspöken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: