När kroppen inte vill

Kvällen innan loppet visualiserade jag gång på gång min målbild: hur jag klarade rampen. Hur jag, medan andra tjejer låg inne i straffrundan, klarade rampen på första försöket. Det var så det skulle bli. Jag kände det i hela kroppen. Samtidigt började jag bli ordentligt nervös. Jag visste redan sedan tidigare att jag inte är någon ensamvarg och att det fanns en stor risk att detta lopp skulle bli väldigt ensamt. Att det snarare skulle bli en kamp emot huvudet än mot hindren och mina motståndare. Jag hade rätt. Både om rampen och om ensamheten.

I vanliga fall startar hela dameliten direkt efter herreliten. Direkt följt av herrarnas quialifiergrupper (där en del av löparna brukar komma i kapp oss damer efter några kilomoter). Denna gång skulle tävlingen (eller rättare sagt touren) göras upp i en jaktstart. Där våra insamlade poäng räknades om till sekunder. Mina 270 poäng efter de två som delade ledningen innebar alltså att jag startade 4 min och 30 sekunder efter dem. Närmaste tjej startade 5 sekunder innan mig och fram till nästa skulle de vara ytterligare 15. Jag visste att det skulle bli tufft att komma ikapp dem. De startar ju före mig just av den anledningen att de faktiskt har presterat bättre under säsongen. Men kanske skulle de vara möjligt.

När jag kvällen innan rekade banan så bestämde jag mig för att om jag inte var allt för trött och snurrig när jag kom fram till hindren försöka mig på två (för mig) nya sk. fast-lanes (vissa hinder har ett val mellan den vanliga delen och en svårare del, där om man klarar den svårare versionen slipper det nästkommande tilläggshindret, exempelvis bära en sandpåse runt en flagga eller ett över-under-hinder). De två hindren jag hade bestämt mig för var: Ringarna (denna fast-lane var nytt för alla i Toughest-sammanhang och hade aldrig tidigare funnits på en tävling) och Rope Crossingen, där fast-lane precis som i Oslo bestod av en slakline där man skulle gå balansgång. Kan kanske verka dumt att försöka mig på saker jag aldrig provat på tävling, men jag är här för att lära mig. Jag är här för att samla på mig erfarenheter inför nästa säsong. Jag är här för att utvecklas. Jag ville verkligen våga.

Det var en häftig känsla att få starta i finalen. Försökte verkligen njuta av stunden, det var ju detta som var mitt mål med säsongen – lära mig så mycket som möjligt inför nästa säsong, samt kvala in till att få starta i finalen (vara en av de 20 bästa i touren). Solen sken. Dansade lite i startfålla och gjorde give-me-five med några andra tjejer innan start. Starten gick. Fick upp en bra fart ut ur eventområdet och fram till första hindret. Tyckte jag trasslade in mig lite onödigt mycket i första hindret men var inte långt bakom tjejerna innan mig när jag hoppade av och sprang mot skogen. Men redan här, i loppets första kilometer, kände jag att något inte var som det brukar. Kroppen som hade känts bra under uppvärmingen kändes redan nu tung och inte riktigt med. Som om den inte svarade på det jag bad den att göra.

Sist ut i jaktstarten. Påväg mot tävlingens första hinder.
Sist ut i jaktstarten. Påväg mot tävlingens första hinder.

Tidigt i loppet kom ringarna. Jag skulle ta mig an fast-lane. Första biten gick som en dans. Ringarna med det dubbla avståndet som jag tidigare inte klarat på tävling avverkades snabbt och jag var nästan ikapp tjejen som startade 15 sekunder innan mig. Den andra helt nya delen på fast-lanen började bra, men när jag nästan framme vid slutet av hindret tappade momentum och blev hängande utan fart framåt tog greppstyrkan slut. Jag svor och insåg att jag var tvungen att ta mig in i straffrundan, och sedan tilläggshindret som innebar att bära en säck ytterligare en lång löpsträcka. Med ben som inte svarade. Med ben som redan här inte ville springa mer. Med ben som var tunga som bly. Här tror jag att jag förlorade loppet. För det var här jag tappade huvudet. Det var också här de ryggar jag jagade försvann för långt bort och utanför min sikt. Det var också här jag för första gången funderade på att ge upp och kliva av. Mindre än 10 minuter in i loppet.

Jag är ingen ensamvarg. Att avverka stora delar av loppet med bara mina egna, i lördags negativa tankar, är inte roligt. Det var detta som nästan fick mig att avbryta. När jag springer i närheten med andra så får jag annat att fokusera på. En rygg där framme kan dra mig framåt när kroppen känns tung. Att komma i kapp någon ger mig en extra kick. Att bli omsprungen lika mycket jävlaranamma. Det ger också en fingervisning om hur det går. Skall ge er det tydligaste exemplet: När jag kom fram till loppets allra värsta uppförsbacke och fick börja gå (helt enkelt för att jag inte orkade att springa i den rejäla stigningen) kände jag mig kass, fullkomligt värdelös och som inte hade något i denna tävling att göra, än mindre finalen. Jag tvingades gå medan alla andra med lätta steg sprang upp för densamma. Jag tappade oceaner av tid. Det var så jag såg det i mitt huvud. Inte direkt några energigivande tankar, snarare destruktiva. Men när de väl börjat snurra i huvudet är det svårt att slå bort dem. Med lite distans till hela loppet, efter att ha sett TV-sändingen i efterhand och efter att ha pratat med andra tävlande förstod jag att jag inte alls var ensam om att gå. Snarare tvärt om. Nästan alla gick. De allra bästa tjejerna gick. Hade vi startat samtidigt hade jag ju förstått detta och fortfarande känt att jag hade en chans i loppet. Nu istället var jag otroligt nära på kasta in handduken. Även fast jag egentligen hatar att ge upp.

Innan jag fortsätter min berättelse vill jag rikta ett oerhört stort tack till alla er som hejade på mig hemifrån och runt om på plats kring banan. Till er som skickat lycka-till-hälsningar, tankar och som stöttat och tror på mig. Vill tacka mitt helt grymma Team MIT Tough Team och inte minst alla dess fantastiska medlemmar för att ni välkomnade mig med öppna armar och givit mig oerhört många skratt och lika många givande tekniktips. Ni är en stor anledning till att jag inte gav upp redan i den branta backen. Jag vet att jag inte såg glad ut i lördags under loppet. Att många av er som hejade på mig inte kände att jag såg er eller hörde er. Men tro mig. Det gjorde jag. Jag hade bara fullt upp med mitt eget huvud. Fokusera på att ta mig igenom detta. För trots att jag ÄLSKAR det jag håller på med så erkänner jag att hatade jag det i lördags. Det var verkligen inte roligt. Tror till och med att jag skrek det högt vid ett tillfälle framåt slutet av loppet ”Idag HATAR jag det här!”. Jag ville så mycket mer än min kropp ville. Benen kändes som bly. Löpsteget var katastrofalt. Jag kände mig så besviken. Jag kände mig så dålig. Var nära till tårar flera gånger under loppet. Ni fick mig att inte ge upp. Ni och rampen. För oavsett placering idag så skulle jag klara rampen. Det hade jag ju bestämt mig för.

Sedan måste vi backa bandet lite. Ni som inte redan läst om min kamp mot den förbannade rampen får första kika på inlägget här. Sedan spolar vi fram bandet igen till torsdagen, alltså två dagar innan loppet. Efter morgonen i Köpenhamn som slutade med att jag låg ner på alla fyra med tårar i ögonen och slog med händerna på rampen i ren frustration (efter mina minst 20 försök) lovade min grymma lagkamrat Adrian mig att vi skulle träna på rampen. Att jag med rätt teknik skulle tycka den var lätt(?). Två dagar innan loppet åkte vi ut till en skateboardramp i ett bostadsområde i Floda. Skateboard-killarna tittade konstigt på oss när vi kom dit i träningskläder och utan skateboards. Rampen där är inte lika hög som den på tävling men med rejält brant lutning. Här nötte vi teknik. Om och om igen. Sedan hade vi ryktesvägen hört att Toughestrampen inför lördagens lopp redan var färdigbyggd, så med en bra känsla i kroppen åkte vi dit. Det gav en speciell känsla (som beskrivs bäst som en blandning av respekt, rädsla och revanschlust) bara av att se rampen på avstånd. Ännu mer desto närmare vi kom. Väl framme frågade om lov att få testa rampen, vilket vi fick. ”Tänk inte nu, bara kör direkt” sa Adrian när vi kom fram. Jag slängde av mig överdragsjackan. ”Fram med höften, spring upp hela vägen, våga luta dig lite mer bakåt, greppa med båda händerna och framför allt: sikta på stången – du har det här!”, Adrians ord snurrade i mitt huvud. Jag började acceplera mot rampen. Sedan blev det helt tyst i huvudet. Och plötsligt. Där var kanten. Den kanten som jag för bara två veckor sedan knappt nådde, än mindre kunde hålla mig kvar i kändes plötsligt inte alls lika långt bort och jag höll i den med båda händerna. Kan knappt beskriva känslan men jag vet att jag skrek: ”NU KAN JAG DÖ LYCKLIG!”. Gjorde ytterligare två försök, tog den på samtliga – och på det sista greppade jag till och med stången som sitter cirka 15 centimeter ovanför kanten! (Har nu i efterhand förstått att rampen var något lägre, eller med lättare lutning, denna gång – men det gör INGENTING – för nu vet jag att jag kan besegra den. Tusen tack för din helt ovärderliga hjälp Adrian!)


Tillbaka till loppet.
Sista kilometerna var rejält tunga. Men samtidigt visste jag att jag närmade mig slutet på eländet. En positiv upplevelse var fastlane på Rope Crossingen. Enligt plan så försökte jag mig på denna. Kan tillägga att gå på lina, eller som det är i det här fallet ett spänt spännband som är cirka 5 centimeter brett, inte är lätt i vanliga fall. Än svårare med hög puls och cirka 7 km och ett 35-tal hinder i benen. Jag vet inte riktigt hur, men det gick – oroväckande enkelt dessutom. Jag knöt näven, så j*vla skönt. Om tappet i ringarna gjorde att jag tappade mitt huvud så tror detta gav mig energin till att komma i mål, energi till rampen.

Tilläggshindret på loppets tredje sista hinder. Ingen kaxig tjej här inte. Så enormt trött. Ville bara komma i mål. Foto: Johan Stephan
Tilläggshindret efter att ha valt den vanliga delen på loppets tredje sista hinder. Ingen kaxig tjej här inte. Så enormt trött. Ville bara komma i mål. Foto: Johan Stephan
Det var nu det skulle avgöras. Min kamp mot Rampen.
Det var nu det skulle avgöras. Min kamp mot Rampen.

Benen var tunga. De ville verkligen inte springa denna lördag. Banans näst sisa hinder bestod av höga höbalar som man skall hoppa upp på för att ta sig över, något som verkligen suger musten ur de sista som eventuellt finns kvar i benen. ”Nu tar du rampen!” hörde jag en välkänd röst ropa på mig. När jag såg rampen tonas upp framför mig slog jag ner något på takten och gick ett par meter för att samla energi och få ner pulsen. Spottade i händerna för att kunna greppa utan att halka. Jag närmade mig stället jag visste jag skulle behöva börja accelerera för att komma upp. Nu j*vlar. Satte fart, sprang allt jag kunde och där satt den. Båda händerna på kanten. Jag tog den. På första försöket (med tjejer i straffrundan). JAG VANN KAMPEN MOT RAMPEN! På toppen skrek jag ut min glädje (och säkerligen en hel del av den frustration jag byggt på mig under loppet).


Och trots att jag är väldigt besviken över mitt lopp i sin helhet – så kände jag mig trots allt som någon form av vinnare när jag efter målgången fick min medalj om halsen och kramar från mina nära och kära. Med vetskapen om att jag inte gav upp trots att kroppen inte ville. Och med fortsatt med viljan att bli bättre.

Trött tjej. Stolt mamma. En kram som betydde så mycket.
Trött och något lättad tjej. Stolt mamma. En kram som betydde så mycket.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att vara lite ledsen. Jag älskar ju det här. Och ville inte att detta lopp skulle bli det sista jag mindes inför det långa uppehåll från tävlingar som nu väntar (nästa Toughest går i april 2016). Som tur var hade jag lovat en kompis att jag skulle springa ett varv till med honom som startade i sitt allra första hinderbanelopp först i en senare startgrupp. Bara omkring 30 minuter senare ställde jag mig alltså frivilligt på startlinjen för att springa hela banan en gång till. Idiot tänker säkert många. Men det var precis vad jag behövde. Att få springa hela banan igen, med vänner och andra medtävlande omkring mig. Att få bli rejält lerig (på riktigt, jag hade lera ÖVERALLT!) och skratta, att minnas att jag älskar det här – det är så jag ville avsluta säsongen.

Jag vet att jag behöver träna massor för att bli bättre. Både fysiskt och psykiskt. Men nu är jag redo. Redo för att komma tillbaka både starkare och snabbare till säsongen 2016. Längtar redan till april!

I did it. I beat my obstacle. Och jag behövde bara ett försök. Jag tog den på första.
I did it. I beat my obstacle. Och jag behövde bara ett försök. Jag tog den på första.

PS. Min officiella tid blev 1h 15 min och 20 sekunder (det är missvisande i resultatlistan då vi som startade i jaktstarten fått en starttid baserat på den första startande i jaktstarten) och 21:a placering. Och även om jag kom sist i jaktstarten (startade ju också sist) så blev min placering i hela Toughest-touren en 11:e plats. Helt okej för en nybörjare trots allt. Nästa år skall jag bli bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: