Jag vs. Rampen

Bilden ovan säger ALLT om mitt senaste lopp. Den visar verkligen den enorma frustration(!) jag kände, och som fullkomligt skrek i varje cell av kropp, i slutet av loppet i lördags. Den  frustration men också den j*vlaranamma som jag vet kommer hjälpa mig bli bättre på lång sikt. Men i lördags ställde den samma till det rejält för mig och snarare förstörde det som kunde blivit mitt bästa lopp hittils.

Ni vet när man verkligen vill någonting. När man kämpar för någonting. Man ger det sitt allt. Men det ändå inte går. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag hatar att inte klara av saker. Jag hatar när jag vill mer än vad jag fysiskt klarar av. Saker som jag känner att jag ”borde” klara av. Den största känslan är nog en stor besvikelse på mig själv. Samtidigt blir jag så förbannad och ledsen att tårarna helst vill spruta ur ögonen.

Rampen.
Rampen.

Det här inlägget handlar om min match emot Rampen. Rampen är ett hinder som består av en hög och böjd vägg, där man skall springa upp och fånga kanten för att sedan dra sig upp och över. Som löpare i Elite-klassen får man inte ta emot någon hjälp, utan måste klara detta (och alla andra hinder) helt på egen hand. Rampen brukar också alltid stå i slutet av Toughest-loppen. Rampen är också hindret som ställt till det för mig i mina två senaste lopp. Först ActionRun i Örebro för snart två veckor sedan. Här gjorde försöken på rampen och de efterföljande straffet för att inte klara av hindret (10 burpees) att jag missade mitt livs första pallplacering. Och nu senast i lördags under Toughest i Köpenhamn. Här hade jag inför loppet givit mig tusan på att klara rampen. Fyra försök, massor utav frustration och inte minst mycket tid, senare fick jag ge upp och ta straffrunden. Och det som kunde blivit min första topp-10-placering i ett Toughestlopp blev istället hela 7 placeringar sämre, 17:e.

Innan helgens lopp har Rampen varit ett omöjligt hinder för mig. Ett hinder som jag aldrig klarat av utan hjälp, inte ens på träning. Också ett hinder jag tycker det är svårt att öva på. De enda gångerna jag mött rampen är mer eller mindre på tävlingarna. Och alla ni som någon gång testat ett hinderbanelopp vet att det är en sak att klara av ett hinder utvilad och utan press. En HELT annan möta rampen i slutet av ett lopp. Det känns som rampen är minst ett par meter högre när du är mentalt och fysiskt trött. När kroppen är slutpumpad, benen skriker och inte svarar på det du ber dem om, inte accelerar i den takt du är van vid, med andan är högt upp i bröstet och dina konkurrenter är dig hack i häl är rampen plötsligt enormt hög.

Handen på kanten - men nära skjuter ingen hare.
Handen på kanten – men nära skjuter ingen hare.

Kvällen innan loppet i Köpenhamn gick vi runt banan och tittade på de uppbyggda hindren och laddade för morgondagens race. Rampen var färdigbyggd och jag kunde inte låta bli att faktiskt testa. Jag sprang emot rampen, kände att jag fick riktigt bra fäste med mina nya skor trots att rampen började bli lite fuktig då regnet hängde i luften och kvällen började bli kall. Jag sprang, satsade upp mot kanten och för första gången någonsin kände jag kanten med min högra hand! Vad hände där?! Jag försökte igen. Handen på kanten ytterligare en gång. Jag var närmare än någonsin tidigare! På fjärde försöket sprang jag allt jag hade och plötsligt så bara jag inte kände kanten med handen, jag hängde kvar! Något chockad stannade jag som fastfrusen i den ställningen någon sekund innan jag kom på att jag skulle klättra upp över kanten. Drog mig uppåt, fick tag i stången och slängde upp min högra fot. Jag var uppe och jag var lyckligare än ett litet barn på julafton. Jag hade klarat rampen. Det omöjliga hindret var inte längre omöjligt. När jag gick och la mig samma kväll så hade jag bestämt mig. Loppet imorgon skulle bli det första loppet där jag klarade rampen. I mitt inre visualiserade jag gång på gång hur jag tog min första topp 10-placering genom att klara rampen, och genom att klara rampen också passera tjejer som låg före mig och hade tvingats in i straffrundan.

Men det blev inte riktigt så. Istället gjorde jag fyra försök på den förbannade rampen, utan att klara den. Hade handen på kanten på alla försöken men orkade inte hålla mig kvar. Vet att jag inför mitt fjärde och sista försök tänkte att jag igår tog den på just mitt fjärde försök. Och att det därför skulle gå. Det gick inte. Jag som hatar att ge upp fick göra just de och istället springa straffrundan.

Det grämer mig något djävulskt att jag inte klarade den och jag är väldigt besviken på mig själv. Men trots att jag förlorade 7 placeringar på beslutet att försöka så många gånger på rampen så ångrar jag det inte.  Hinderbana handlar om att klara hindren. Att det ibland är taktiskt smartare att göra ett halvdant försök och istället vara snabb i straffrundan (även om de är emot reglerna som säger att man måste göra minst ett helhjärtat försök innan man får ta straffet) är inget jag vill skall bli mitt sätt att plocka placeringar. Jag vill bli bättre på hinderbana. Jag skall bli bättre på hinderbana. Och då ingår det att klara av rampen. Och en sak är säker. Jag har inte givit upp ännu. För även om rampen har tagit en rejäl ledning vår interna match mot varandra, så har jag chans till revansch redan nu om två veckor – då finalen av Toughest 2015 går av stapeln. Dessutom på hemmaplan. Rampen – we meet again. Och då skall jag vinna.

 

Foto: Toughest, Mateusz Szulakowski - mateography.com
Foto: Toughest, Mateusz Szulakowski – mateography.com


PS.
Om jag försöker bortse från loppets sista hinder (vilket inte är helt lätt då de överskuggar mycket av min prestation från loppet) så är jag väldigt nöjd. Genomförde mitt absolut bästa lopp hittills. Körde mitt race rakt igenom. Kände mig stark. Fortfarande inte tillräckligt snabb på löpningen (skall verkligen jobba på detta till nästa säsong!), men tekniken börjar bli bättre. Jag kände mig snabbare och säkrare på många hinder. Ringarna som spökade i mitt huvud sedan Oslo, och som dessutom här var i version XL (hela 40 meter lång!) gick galant och jag kände mig väldigt stabil. Inga onödiga straffrundor (bara en vid försöket på fast-lane vid Traverse Walls, men där många andra också missade då underarmarna var helt slut). Klarade Spider-Wallen som inte gick alls i Oslo. Övervann många av mina rädslor kring vattenhindren. Loppet innehöll mycket sand (minst 80% av löpningen var med sand som underlag), vatten (tror vi tvingades badade runt 4-5 gånger) och lera – banan var riktigt utmanande och rolig! Tänk bara om jag hade avslutat med att också klara av rampen…

Foto: Blåkläder
Foto: Blåkläder
Foto: FundRacers
Foto: FundRacers

6 kommentarer

Lägg till →

  1. Jag som sprang mitt första OCR i augusti måste säga att jag ÄLSKAR denna blogg! Och nästa gång, då sätter du den där förbannade rampen! Heja dig!

    Gilla

  2. Vilken härlig blogg, så inspirerande! Jag hittade precis hit, ska titta vidare! 🙂

    Gilla

  3. Vad för skor skulle du rekommendera för rampen? 😀

    Gilla

    • Hej Malin! Det är väldigt individuellt, många tycker att Icebugs skor är de bästa när de kommer till grepp (speciellt på ytor som rampen). Själv kör jag på ett par Inov8 tailon t-212 som jag tycker är skönare att springa i (passar min fot bättre). Själv är jag nyfiken på att testa VJ Sport New Irock 2 nästa gång jag behöver nya skor 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: