Mitt första OCR-lopp

Imorgon 12.08 startar jag i mitt sjätte OCR-lopp, ActionRun i Örebro. För bara lite drygt fyra månader sedan startade jag i mitt allra första, också då ActionRun, den gången i Borås. För drygt fyra månader sedan hade jag ingen aning om vad jag hade gett mig in på, inte heller vilken stor glädje sporten skulle ge mig och hur ”fast” jag skulle bli. Det var kärlek vid första ögonkastet. Eller nej, när jag tittade på det blev jag mest nervös. Men kärlek vid första ”fysiska kontakten” kanske är en mer rättvis beskrivning. För även om jag var rejält nervös och orolig över vad jag och min vän Sara hade gett oss in på, insåg jag snabbt att jag ÄLSKADE det!

Borås ActionRun var egentligen inte ursprungsplanen. Planen var Toughest i Stockholm en månad senare, dit vi anmälde oss som någon form av utmaning, såväl fysisk som mental. Men kanske inte minst som någonting att fokusera vår träning på då vi båda var lite chockade över hur mycket en känslomässig bergodalbana till privatliv kunde påverka vårt välmående. Vi träffades en dag på gymmet. Idén kläcktes någonstans mellan uppvärmningens rodd och de efterföljande kettlebellövningarna och samma kväll var vi anmälda. 8 km löpning och 40 hinder. Hjälp! Lite ironiskt nog var det faktiskt löpningen gjorde mig mest nervös. Jag hade inte sprungit så långt på väldigt länge. Efter stressfrakturen i foten hade läkt hade jag aldrig riktigt kommit igång med löpningen.

Anmälan till Borås ActionRun gjordes någon vecka därefter och var ett sätt för oss att lugna nerverna lite. Det kändes som ett lite ”snällare” lopp, som ett bra träningspass inför den kommande utmaningen med stort U, Toughest. Det var två nervösa men rejält förväntansfulla tjejer som tog bilen till Borås och försiktigt sneglade på banans hinder som stod uppställda mitt i centrala Borås.

Framme i Borås - någon form av skräckblandad förtjusning redan här.. ..förväntansfulla och lite lätt livrädda båda två!
Framme i Borås – någon form av skräckblandad förtjusning redan här.. ..förväntansfulla och lite lätt livrädda båda två!

Vi åt lunch och gick länge runt och letade efter den perfekta kolhyratladdnings-pre-race-bullen (fråga Sara vad detta innebär för det är hennes grej). Sedan var det plötsligt dags för start. Sara och jag skrattade oss igenom nästan hela loppet. Vi sprang och pratade med varandra om allt möjligt. Vet att vi också reflekterade över det här. Att andra måste undra 1) vad vi egentligen pratade om och 2) hur vi orkade prata så mycket? Men vi var inte här för att vara bäst. Vi var här för att ha roligt och få öva på de olika momenten. Moment som gick mycket bättre än vad jag hade vågat tro. Jag minns att jag var mest förvånad över hur bra balanshindren gick (tacka yogan och min ökade kroppskontroll för detta?), och hur bra löpningen faktiskt flöt på (mest pga. distraktionen i form av Sara och hindren skulle jag tro). Den allra största lyckan upplevde jag när jag klarade av ringarna! Rädslan som fanns innan loppet försvann i samma stund som jag hoppade rakt ner mot de svarta innerslangarna som bildade ett hinder över det superkalla(!) vattnet (tror de var 11 eller 12 grader) och plötsligt förvandlades de tidigare läskiga hindren till roliga utmaningar, fysiska problem jag skulle lösa.  Jag älskade det!

Ett av loppets första större hinder. Foto: ActionRun
Ett av loppets första större hinder. Foto: ActionRun

Men även om detta lopp var mer träning än tävling, och trots att jag inte var här för något resultat så måste jag erkänna att det kliade inuti den tävlingsmänniska jag trots allt är, tävlingsdjävulen gjorde sig påmind. Jag vet också att jag redan här insåg att detta kanske var min grej. För jag har aldrig varit snabbast. Jag har aldrig varit starkast. Jag gillar att vara funktionellt tränad, någonting mitt emellan snabb och stark. Ett mitt emellan som verkar vara det optimala för hinderbanelopp. Var många riktigt starka och muskulösa deltagare som inte klarade av löpningen efter några kilometer, och många duktiga löpare som vi passerade då de inte hade tillräckligt med styrka för att klara av hindren. Kanske kan jag bli riktigt bra på detta? Tanken hade fötts.

Plötsligt var vi i mål. Blöta, leriga och lyckliga. Faktiskt rätt endorfinhöga om jag skall vara helt ärlig. Någonting som syn på bilden nedan. Inte minst får bilden mig att minnas den dagen jag blev kär i OCR.

Vi klarade det!
Vi klarade det!

Imorgon 12.08 startar jag igen. I mitt andra ActionRun. Denna gång inte på lek. Denna gång skall jag försöka springa riktigt fort. Men inte glömma bort att ha förbaskat kul, för då presterar jag också som allra bäst!

 

2 Comments

Lägg till →

  1. Fyfan vad jobbiga ringarna i Svartån var igår…. Absolut det värsta hindret som var. Men allt som allt en jäkligt rolig bana! Hoppas det gick bra för dig!

    Gilla

    • Ringarna var mest roliga tycker jag 🙂 men känns rejält i magen! Riktigt roligt och bra arrangerat lopp!

      Tack! Det gick bra, kom in på en 4:e plats men kan ändå inte rikigt sluta gräma mig över att jag missade rampen och fick göra 10 burpees som straff där… ..utan den missen hade jag troligen hamnat på pallen.. ..men tar det som morrot och tändvätska till nästa lopp! (:

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: