Toughest Oslo – så gick det

5:e september 2015. Holmenkollen, Oslo, Norge. Toughest. Datumet, platsen och loppet jag hade laddat för de senaste två månaderna. 11.05 gick starten för Elite damer, och jag var en av dem, iklädd den gröna västen, för första gången. 8 km löpning (som visade sig vara närmare 9 och över 800 höjdmeter!) och 40 hinder senare var det över. Eller om man så vill en kämpig, blöt och slitsam timma, 18 minuter och 49 sekunder senare var det över. Men låt oss backa bandet något. Vi börjar dagen innan.

Den berömda backen. Tävlingens sista hinder. Med 150 meter och en lutning på 36 grader visste jag redan innan att detta skulle bli en lika stor utmaning för mitt pannben som mina fysiska ben.
Den berömda backen. Tävlingens sista hinder. Med 150 meter och en lutning på 36 grader visste jag redan innan att detta skulle bli en lika stor utmaning för mitt pannben som mina fysiska ben. Foto: Toughest

Vi åkte mot Oslo vid lunchtid. Väskan var packad och humöret på topp. Den nervositet som vuxit sig fram under den sista veckans vila (kors i taket jag klarade det!) började så smått kännas mer som förväntan. Jag kände mig redo. I Holmenkollen sken solen men det första som slog mig var hur satans lång, brant(!) och hög den där sista backen var i verkligheten! Shit. Efter att ha checkat in på hotellet var det dags för att bege sig ut längs banan och reka de hinder som redan var uppsatta. För mig var det en hel del nya hinder. Men också ett par jag kände igen från mina tidigare lopp. Självförtroendet fanns där. Kroppen kände sig redo. Det var kul att gå runt banan tillsammans med andra lika förväntansfulla lagmedlemmar. Men sedan hände något. Allt eftersom vi gick banan och kände på hindren, desto sämre kände jag mig. Jag som inför loppet mest hade oroat mig för den tuffa löpningen, kände mig helt plötsligt mer orolig för hindren?!

Värst var det på ringarna. Det hinder som jag tidigare älskat och mentalt var inställd på att jag här skulle kunna kapa tid genom att klara av den tuffare utmaningen, den sk. ”fast lane”. Istället gick det inte alls. Det var för långt emellan ringarna. Jag nådde inte. Orkade inte hålla kvar och ramlade ner. Gång på gång. Blev något lättad när jag hörde från de övriga att de denna gång var längre ifrån varandra än någonsin tidigare. ”Okej, jag är inte riktigt där ännu, trots allt fortfarande en nybörjare” tänkte jag och begav mig till den vanliga delen av hindret. Men det gick inte där heller. Jag kom inte framåt. Jag fick inte med mig pendeln och rörelsen. Tekniken var borta och all kraft gjorde att jag istället pendlade i sidled, som i cirklar. Tankarna for tillbaka till Superior Race, där jag hade tappat på just ringarna. ”Shit jag kanske verkligen inte kan längre?”. Hjärnspöket började växa sig allt större. Räddningen blev mina nya grymma lagmedlemmar och vänner i MIT Tough Team (tack!). Störst tack vill jag rikta till Karin (TACK!). Hon tog mig åt sidan och sa åt mig att jag visst kan det här, att de bara satt sig i huvudet på mig och gav mig några små råd på tekniken och påminde mig om att använda höften. Påhejad av henne och övriga i MIT så gick det helt plötsligt utan problem! Till och med genom att bara använda varannan ring. Snacka om att det sitter i huvudet! Lättad gick jag vidare. Men med något skadat självförtroende som jag tyvärr skulle bära med mig hela vägen in i loppet och som skulle straffa mig allra mest under tävlingens sista hinder. Tillbaka på hotellet var det dags att fylla på med mat och jag gick och la mig tidigt med en bra känsla, imorgon skulle jag ha kul. Och jag sov som en stock.

Lördag morgon. Regnet öste ner. Det vackra landskapet som igår badade i sol var idag jämngrått och kallt, riktigt rått! Kan inte varit med än runt 8 grader. Efter frukosten begav vi oss ner mot starten för att hämta nummerlappen och vara med på pre-race-mötet för Eliten. Efter genomgången av reglerna meddelande tävlingsledningen att två av hindren hade tagits bort pga det dåliga vädret, de var helt enkelt inte säkra nog. Ett av dem var ett som jag oroat mig en hel del för sedan gårdagens banrunda. Egentligen inte för svårighetsgraden men utifrån skaderisken. Så stärkt av detta beslut så var det dags att ta på sig den gröna västen för första gången och börja värma upp. Lättare sagt än gjort i stadigt regn, snålblåst och 8 grader. Kroppen ville inte riktigt vakna. Men plötsligt var det inte mycket mer att göra än att hänga av sig överdragskläderna och bege sig mot startlinjen. Väl där kändes allt kanon. Jag var inte ens nervös längre. Det var också här som jag inte längre tänkte på att det regnade (något det tydligen gjorde även under hela loppet). Detta skulle bli riktigt j*vla kul. Stod tillsammans med ett par MIT-lagmedlemmar och det gav mig verkligen positiv energi.

Peta och jag bara någon minut innan vi begav oss till starten.
Peta och jag bara någon minut innan vi begav oss till starten.

5,4,3,2,1, pang – där gick starten. Loppet började med rejält med stigning. Upp från skidstadion och upp i lite svårare terräng. Samma tanke som i Aalborg for runt som på repeat i mitt huvud. ”Låt det inte gå för fort nu Cecilia, spring på i ditt eget tempo, dras inte med nu, låt inte pulsen slå i taket, spring ditt lopp”. Men benen kändes så tunga! Ett par enklare hinder gav lite energi. På ”dipswalken” tog jag ett par placeringar och sprang vidare. Men där var de plötsligt igen. Hjärnspökena från igår dök upp precis samtidigt som jag såg ringarna. Shit. ”Cecilia, skärp dig, behåll lugnet nu, pendla med höften, du kan det här, låt det ta tid, stressa inte”. Även om jag försökte fokusera på mitt lopp såg jag i ögonvrån att många tjejer tappade i ringarna. Det gjorde inte jag! Jag var definitivt inte snabbast över dem heller. Men jag utförde dem tekniskt bra och kanske allra viktigt jag vann emot hjärnspökena. Tog ett par placeringar i och med att jag slapp straffrundan de tjejer som tappat sprang i.

Därefter väntade ännu mer löpning, uppför igen. När jag tänker tillbaka på loppet tror jag nästan inte det fanns ett enda platt parti, antingen gick det uppför, eller så gick det riktigt brant nedför. Ett par tjejer sprang förbi mig (måste helt klart bli ännu bättre och inte minst snabbare på löpningen!) innan vi kom fram till nästa stora hinder ”swingwalken”. Klarade hindret men då jag inte tog ”fast-lane” innebar det att man skulle simma en bit i det minst sagt kalla vattnet. Kroppen kändes ännu tyngre. Benen som om någon spänt tyngder på låren. Svår att väcka till liv igen efter att ha blivit så pass nedkyld.

Mittendelen av loppet har jag inte lika mycket minnen ifrån. Tycker att markeringen för 4,5 och 6 kilometer kom relativt fort, något som måste vara ett bra tecken. Eliteheatet hade blivit rejält utdraget och jag minns att jag tänkte att jag i alla fall inte ligger sist. Vi var ett par tjejer som sprang om varandra om vartannat ett par gånger, någon missade ett hinder, den andra snabbare i löpningen. Tror det var en eller två tjejer som jag gick om 4-5 gånger under loppets gång (och de lika gånger om mig som du förstår). Vid ett av två höbalehinder ropade en norsk man att jag var ”sjuttonde gente”. 17:e plats tänkte jag.Fasen, håller jag bara denna placering så når jag mitt mål om topp 20″.

"Platinum Rig" ett relativt svårt tekniskt hinder, speciellt denna gång då de placerat repen i slutet av hindret. Var inte snabbast (här heller) men klarade hindret utan straffrunda (:
”Platinum Rig” ett relativt svårt tekniskt hinder, speciellt denna gång då de placerat repen i slutet av hindret. Var inte snabbast (här heller) men klarade hindret utan straffrunda (:

Det fanns två hinder jag redan innan loppet var rejält rädd för. Det ena kanske kan verka simpelt men jag har en stor respekt för vatten, speciellt när jag kommer under ytan. Det första innehöll just detta moment. Det var ett hopp från en byggnadsställning (skulle gissa på att det var ungefär 5 meter högt) rakt ner i det kalla vattnet för att sedan simma uppskattningsvis 50 meter innan löpningen fortsatte. Jag minns väl känslan från de båda hoppen på mina tidigare Toughest-lopp. Hur det kalla vattnet tillsammans med den höga pulsen hårt slår mot bröstet. Det är inte i eller egentligen under vattnet det är värst. Det är precis när jag kommer upp till ytan igen. Det är något av en panikartad känsla. En känsla av att inte kunna andas och att kroppen får en chock. När jag kommer fram till hindret ropar en funktioner ”duktiga simmare upp här, inte duktiga simmare denna vägen” och pekar ut mot en straffrunda i skogen. ”Det fanns alltså en väg där jag slipper hoppa” tänkte jag först. Men tvingade mig sedan snabbt för att slå bort tanken och klättrade upp. Väl uppe tittade jag ner. Någon sekund för länge, för jag hann tänka att nu är det inte läge att tveka. Tog ett djupt andetag och kastade mig ut och nedför. Väl uppe vid ytan tänkte jag ”shit, jag gjorde det, jag klarade det.. ..och jag kan andas igen”.. ..sedan slog det mig att jag också måste börja simma! Den här gången gick det förvånansvärt enkelt. Tror till och med att jag passerade någon annan tävlande där i vattnet.

Inte jag på bilden. Och ser inte särskilt högt ut. Men rädd var jag. Och kallt var det. Foto: Toughest

Nästa hinder jag var rädd för kom ytterligare en bit in i loppet. De hade byggt upp en stor slide, eller kalla det vattenrutschkana, i en av de ”mindre” skidhopparbackarna. De hade täckt hela landningsbacken med presenningar och sprutade vatten på från toppen och sidorna. Man skulle lägga sig ned på rumpan och ryggen och åka nedför. Jag visste att det skulle gå fort. Men hade jag vetat hur fort det skulle gå och hur läskigt det skulle kännas hade jag nog inte vågat. På riktigt så trodde jag ett tag att jag skulle dö. Ni vet den där känslan i magen när man åker fritt fall eller liknande, när det känns som om magen sitter alldeles för långt upp och man inte kan andas. Precis så kändes det. Kanske inte ser läskigt ut på bild, men fy f*n bokstavlig talat. Hann tänka att detta hinder kan inte vara helt säkert. Och måste erkänna att jag både blev rätt skraj och lättad när jag i efterhand hörde att de strax efter att jag hade passerat hindret tog beslutet att stänga av även detta hinder för samtliga när eliten hade passerat.

Ser kanske inte läskig ut, men tro mig - något av det läskigaste jag gjort! På bilden är det inte jag som åker utan grymma Siri. Foto: Toughest
Ser kanske inte läskig ut, men tro mig – något av det läskigaste jag gjort! På bilden är det inte jag som åker utan grymt duktiga elitlöparen Siri. Foto: Toughest

Under sista delen av loppet var jag riktigt trött. Den tuffa löpningen, kylan, hjärnspökena och inte minst de två stunder av ”hjälp-jag-tror-jag-inte-vågar-och-kommer-dö-här-och-nu” hade slitit hårt på mig. När jag kom in till arenan igen var det två hinder kvar innan det var dags att bestiga backen. Jag hade plötsligt inget självförtroende kvar. Tror man inte på att det skall gå, så går det helt enkelt inte. Ett taffligt (knappt värt namnet) försök på ”spider-wallen” resulterade i en straffrunda med en tung sandsäck och jag såg den ryggtavla jag sprungit om flera gånger tidigare och nu igen försökte komma ikapp försvinna ur syne. Nästa hinder, hindret jag visste jag kunde klara ”fast-lane” på, var också hindret mina armar gav upp. Kanske var det kylan som gjorde att jag inte orkade hålla uppe kroppen? Men skall jag vara ärlig så tror jag det var det skadade självförtroendet från dagen innan. Jag trodde inte på mig själv, jag gav upp och bestämde mig för att jag inte kunde redan innan jag egentligen hade behövt. På ett hinder jag vet att jag behärskar. Något som gör mig oerhört besviken på mig själv.

Där var den sedan, backen. Den berömda backen och avslutningshindret på loppet. Nedfarten ned till starten av nätet var brant, riktigt brant. Tänkte att nu är det inte läge att stuka några fötter. I början av backen försökte jag jogga och gå, hålla mig upprätt så länge det gick. Men rätt snart fick jag börja använda armarna för att inte ramla baklänges. Tittade upp mot målet ett par gånger och tänkte att det nog var en dum idé att titta efter. Tittade ner istället. Plötsligt byttes det evigt rullande gruset under mina fötter ut mot betongunderlag istället. Det gav mig lite kraft. Jag tittade upp igen. Inte långt kvar. Plötsligt märker jag att någon börjar komma upp närmare mig bakifrån från sidan. Där var hon igen. En av de tjejer som jag sprungit om och blivit omsprungen av flera gånger. Samma tjej som jag slog med 1 sekund senast vi möttes i Aalborg. Tackar henne för den kraft och j*vlaranamma som plötsligt fanns inuti mig. Det hela blev en spurt sida vid sida de sista 10 metrarna. Det var 10 meter som inte gick fort alls. Att försöka springa med så så trött, kall och sliten kropp i detta motlut (36 grader!) kändes ungefär som att springa i djup lera samtidigt som någon drar dig bakåt. Vi passerade mållinjen exakt samtidigt och fick exakt samma tid. 1 h.18 min. 49 sek.  Vilket gav mig placering 24 av totalt 911 tjejer som gick i mål.

Spurten. Sista 10 meterna av backen innan mållinjen. Foto: Toughest
Spurten. Jag och Jessica. Sista 10 meterna av backen innan mållinjen. Foto: Toughest

Sammanfattningsvis. Jag är både stolt och nöjd över min prestation, samtidigt besviken. Jag tar med mig vinst över hjärnspökena på ringarna. Att jag vågade hoppa ner i det kalla vattnet och åka utför den enorma ”sliden” fast huvudet sa åt mig att strunta i det. Att jag körde mitt lopp och inte blev stressad av de som var snabbare runt omkring mig. Besviken över att jag inte lyckades med mitt mål att placera mig inom topp 20 (även om jag vet att det var ett tufft mål med det kvalificerade och grymma startfält som ställde upp i Oslo – ryktas om att detta var det tuffaste startfältet i Toughest historia). Besviken över att inte klarat någon ”fast-lane”, att jag inte trodde tillräckligt på mig själv och gjorde dumma tabbar som resulterade i totalt tre stycken straffrundor. Det har man inte råd med om man siktar på en topplacering.

Jag kände mig stabilare i min löpning denna gång. Mer koll på min kropp, mitt steg, min puls och dess gränser. Valde att gå vissa delar av de brantaste backarna då jag insåg att det inte skulle straffa mig allt för hårt när det kom till placeringar. Och istället spara mig lite energi till hindren. Men kan konstatera att jag inte är snabb nog. Uthålligheten fanns där. Hade kraft igenom hela loppet även om benen kändes kalla och tunga. Jag kände mig säker i den svåra terrängen och på de smala stigarna. Men tempot saknades. På de mer vanliga underlagen som grusvägar och asfalt blev jag omsprungen. Blir till att lägga till lite tempopass och intervaller i min löpträning framöver.

IMG_6359
Jessica och jag efter målgång – tack för spurten!

Sist men inte minst. Det jag allra främst väljer att verkligen ta med mig till kommande lopp är hur (trots att det är något av de jobbigaste jag gjort, blött, kallt, halt och lerigt) förbaskat roligt det är! Och nu ännu roligare när man känner sig som en del av ett lag och en häftigt peppande gemenskap. Att höra sitt namn, känna en ryggdunk och att få heja på sina lagkamrater runt om banan är en otrolig känsla. För att även om jag fortfarande är nybörjare (fortsätter påminna mig själv) på det här så skall jag i Köpenhamn få mig min revansch på hindren. I Köpenhamn skall jag inte ramla utanför topp 20. I Köpenhamn kommer jag bli farlig.

För vi ses väl där?

PS. Visst vet man att man hittat ”rätt” när man får ståpäls av att kika på loppets ”after-movie”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: