Det är jobbigt att bli bättre

På riktigt alltså. Det är för jäkla jobbigt att bli bättre. Men det är också så enormt tillfredställande att klara av någonting som tidigare kändes omöjligt.

Det är skillnad på att träna för att hålla igång (underhålla om man så vill) och träna för att bli bättre. Någon sa att man kan se det som en skillnad mellan att motionera och träna. För att bli bättre på något måste man våga utmana sig själv utanför det som är bekvämt. För att bli bättre måste man först vara dålig. Jag är en person som är otrolig dålig på att vara dålig. Jag vill vara duktig direkt och blir besviken på mig själv när jag inte klarar det som jag tänkt försöka mig på.

Skogen - känns oftast som min bästa vän - men ibland som min värsa fiende. Skogen är alltid densamma. Allt sitter i huvudet (och till viss del också i benen).
Skogen – känns oftast som min bästa vän – men ibland som min värsta fiende. Skogen är alltid densamma. Allt sitter i huvudet (och till viss del också i benen).

Min senaste upplevelse av detta var bara häromdagen. Jag skulle springa i skogen. Jag anser mig fortfarande rätt ny på att springa i terräng men känner samtidigt att jag börjar förstå vissa saker. Är som att min rädsla över att snubbla har börjat minska och istället fascineras jag över att man tekniskt kan blir bättre och snabbare på de platser jag förrut saktade ner för att jag kände mig osäker. Med ett visst högmod(?) sprang jag på riktigt bra första 4-5 kilometerna, sedan hände något.. ..sedan kom en vägg! Inte bokstavligt talat (det är inget hinderbanelopp jag talar om denna gång) utan en fysik och mental vägg. Kroppen kändes plötsligt tung. Benen inte alls så pigga och snabba som jag alldeles nyss hade upplevt. Det kom en backe. Följt av en till. Fick börja gå. Sprang på efter en kort bit igen. Pulsen steg högt. Andningen steg upp högt upp i bröstet. Försökte andas lugnt och djupt. Backen tog slut. Tack och lov. Jag pustade ut. För att i nästa andetag inse att det framför mig tonade upp ytterligare en backe. Nu j*vlar tänkte jag. Nu skulle jag minsann inte gå. Jag tryckte på. Men utan att det hände något i benen. Trycket på bröstet förändrades, från att enbart kännas tungt pga. min andning så kändes det varmt, kan bäst förklara det som när tårar börjar brusa upp i bröstet – på väg upp mot ögonen samtidigt som du försöker hålla dem tillbaka för att du inte vill gråta. Det var så det var, jag börjar gråta snart tänkte jag. Gråta och skiter i det här. Jag kunde ju inte börja gråta nu?! Mitt i skogen och av ingen anledning?! Det kändes som om jag ville fly. Som om kroppen fick något som bäst kan beskrivas som panik. Men hur flyr jag när jag redan springer? Jag fick ge mig. Jag stannade. Tvingade mig själv till att andas lugnt och lugna ner mig. Mest av allt kände jag mig besviken. Arg på mig själv för att jag ville klara av backen. Nu stod jag mitt i med tårar i ögonen och pendlade mellan att vara ledsen och mest arg.

Det ÄR jobbigt att bli bättre.
Det är okej att brya ihop ibland.

Efter var som inte kan ha varit mer än någon minut, men som kändes betydligt längre, lugnade jag ner mig. Efter att blivit frustrerad över att jag först inte hittade stigen att springa på fick jag fart igen så fort jag kände att marken under mina fötter planades ut och allt mer liknade den stig jag visste ledde mig tillbaka till bilen. Det var då det slog mig. Det är jobbigt att bli bättre. För jäkla jobbigt. Och att det är okej att bryta ihop ibland. Och att det gör mig starkare. Både som terränglöpare och som person. Också att man inte kan vara bra alla dagar. För självklart skall inte alla dagar innebära denna typ av utmaningar och utveckling, alla träningspass skall inte flytta fram gränsen, eller som en god vän till mig säger: ”du behöver inte sätta PB på varje pass”. Det skulle aldrig vara hållbart i längden. Man måste landa i ”upprätthållandet” ganska så långt tid mellan de gånger man utmanar sig själv för att bli bättre. Men för att bli bättre gäller det att inte du blir för bekväm och stannar där.

Detta gäller självklart inte bara träning, utan kan egentligen appliceras på alla aspekter på livet där vi har möjlighet att utvecklas – i relationer, i din yrkesroll eller helt enkelt som människa. Det är oftast obekvämt och läskigt att göra någonting på ett annorlunda och för dig nytt sätt. Men det är då vi kan växa. Det är då vi kan bli bättre. Det är så vi hittar nya vägar. Upptäcker nya saker. Faller för nya saker. Jag tror personligen att min nyfikenhet har tagit mig dit jag är idag. Den och önskan om att fortsätta vilja utvecklas. Vissa kallar det drivkraft. Men jag har alltid tyckt det låter rätt flummigt. Jag kallar det mitt ”varför”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: