Min relation till yoga

Jag har tränat yoga regelbundet i 1,5 år (sista månaderna inte alls så mycket som jag önskar – men jag hinner inte med all träning jag vill få till), med regelbundet menar jag i det här fallet ungefär en gång i veckan.

Innan jag hittade mitt sätt att utföra yoga så var jag länge säker på att yoga inte var min grej. Jag hade försökt, jag testade mest för att många sa till mig att det skulle vara ett bra sätt för mig att varva ner. Jag gick en gång, gillade det inte, men precis som de som var invanda sa till mig så gav jag det flera försök (åtta stycken om jag inte minns fel). Men jag gillade det fortfarande inte. Jag fattade verkligen inte grejen. Jag kom inte ner i varv. Tvärt om, jag blev bara mer stressad över att allting gick så långsamt. Jag fastnade vid de orden som instruktören sa. Började störa mig på uttryck och tyckte verkligen inte om det.

Något år senare blev jag övertalad att försöka igen. Det skulle vara bra träning sa de. Jag gick. Försökte att fokusera på passet som träning. Hur gick det då? Inte det heller. Jag kunde inte hitta det magiska som alla talade om. Svaret var tyvärr nej. Träning? Jag blev ju knappt ens svettig. Och så gick det ju så otroligt långsamt. Nej, jag bestämde mig för att yoga verkligen inte var någonting för mig. Nu hade jag ju verkligen försökt.

Tredje gången blev jag övertalad av två kompisar på gymmet att följa med på ett yogapass. Först vägrade jag, hade ju bestämt mig för att det inte är min grej. Men när de båda skulle gå så valde jag att följa med, mest för att jag inte kände för att vara ensam ute i gymmet. Denna gång hände något. För första gången hade jag inte några förväntningar (mer än att jag skulle tycka det var tråkigt) och för första gången så gillade jag det. Vad hände där?

I 35 graders värme, och efter flera dagar av dubbla yogapass, blir även del stelaste av ryggar rätt mjuk (:
I 35 graders värme, och efter flera dagar av dubbla yogapass, blir även del stelaste av ryggar rätt mjuk (:

Jag började gå på yogapass en gång i veckan. Och plötsligt så förstod jag. När jag slutade leta efter avslappning eller träningen i klassen så var dem där – båda två. Jag blev både svettig och lugn. Jag började se yogan som mitt tack till kroppen, som ett pass där jag var snäll mot den som jag vid andra tillfällen pressar hårt och utmanar på många olika sätt. Det blev något av ett sätt att utforska kroppen, att bli bättre på att kontrollera den och också ett sätt för mig att bli mer tacksam över den.

Det är också häftigt att kroppen (och insidan) på något sätt genom yogan talar till mig. Mår jag bra så mår jag oftare bättre, är jag ledsen börjar jag ofta gråta. Ibland vet jag inte varför tårarna kommer på yogamattan, men det är inte alltid så viktigt. De vill ibland bara ut.

Jag ser inte mig själv som en klassisk yogi. Jag yogar (nästan) aldrig utanför gymmets fyra väggar. Gör inga solhälsningar när jag vaknar på morgonen eller rullar ut mattan i vardagsrummet. Jag äter inte bara vegansk mat eller tackar våra förfäder för att de lärt oss praktisera yoga. Men jag har hittat min yoga. Och det är en relation jag mår väldigt bra av. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: