Jag en ultralöpare?

Nej egentligen inte. Men samtidigt ja. För det är tydligen det man kan kalla sig när man sprungit längre än ett maraton (dvs. längre än 42 195 meter). Det hela är en rätt märklig historia. Som jag har till stora delar att tacka Sara för, eller skylla på beroende på hur man ser på det. Innan helgen i Bollnäs hade jag maximalt sprungit distanser på dryga två mil, endast ett fåtal gånger i mitt liv dessutom. Jag hade bestämt mig för att jag inte var gjord för att springa längre. Det var inte min grej. Allra främst för att jag tycker det blir långtråkigt. Maraton var ingenting för mig. Och trots att Sara gång på gång imponerade stort på mig genom sina bedrifter (bl.a. sprang hon Stockholm maraton nu senast på långt under sitt mål 4 timmar) var jag bestämd i min åsikt. Distanser upp emot men inte längre än 2 mil passar mig bra, och jag var nöjd med det.

Semestern kom och jag hade bestämt mig för att spendera så mycket som möjligt av den utomhus. Sara bjöd med mig upp till sitt föräldrahem i Bollnäs för att spendera en dag längs Hälsingeleden. Upplägget var att starta vid Saras hus för att ta sig så långt vi orkade längs leden och sedan bli upplockade av Saras fantastiska pappa. Vi skulle springa när vi orkade, gå mestadels av sträckan (trodde jag), stanna där vi ville, fika, fota, äta.. ..helt enkelt uppleva en dag tillsammans i skogen utan någon speciell tid att passa. När Sara sa att vi skulle springa 5 mil, jag trodde hon skämtade så reflekterade inte så mycket över distansen.

Så pepp - och utan en aning om vad jag hade gett mig in på!
Så pepp – och utan en aning om vad jag hade gett mig in på!

Efter en rejäl och god frukost så packade vi våra ryggsäckar med diverse energi, såsom energibar, riskakor och saltgurka(?!), och vatten och gav oss iväg. Solen sken och det var en helt strålande dag. Det första jag tänkte på var hur enkelt det var att springa med ryggsäcken, men vad otroligt irriterande ljudet från vattnet som skvalpade i min camelbak var (camelbak är en speciell påse man har vattnet i på ryggen som man kopplat en slang med ett munstycke på så man kan dricka utan att behöva ta av sig ryggsäcken). Med facit i hand skulle jag tydligen ha skapat vakuum i denna för att slippa ljudet. Men ljudet blev lite av en terapi. Och jag minns Saras ord ”nästa gång du tycker något är jobbigt, ta fram det här ljudet och minns att du klarade att springa 5 mil”. Då detta var i början av dagen trodde jag fortfarande att hon skämtade och aldrig i mitt liv att vi skulle springa så långt.

Hälsingeleden
Hälsingeleden, efter cirka 7-8 kilometers löpning – fortfarande lyckligt ovetande om Saras hemliga plan.

Hur som helst. Vi började springa när vi kom fram till skogskanten och snart hittade vi Hälsingeleden. Långsamt tempo var fokus. Vi fick inte få för hög puls, då gick vi istället en liten bit tills underlaget var lite enklare igen och vi fortsatte springa. Naturen var fantastisk, första milen tänkte jag knappt på att vi faktiskt sprang. Jag var på riktigt upptagen med att vara lycklig. Lycklig över att få uppleva detta. Lycklig över att vara i skogen med en fantastisk vän och hinna prata om ALLT. Lycklig över att titta ut över Hälsinglands natur och springa på små smala stigar som slingrade sig fram i naturen likt en liten forsande bäck. När det stundtals gick lite nedför (fråga mig inte varför vi tydligen sprang åt det håll som innebar att majoriteten av leden var UPPFÖR!) kände jag mig oövervinnerlig, fötterna dansade fram snabbt längs den stundtals väldigt smala stigen och det kändes som jag skulle kunna springa för alltid. Under hela vår färd längs leden träffade vi på en(!) annan löpare. Annars var det vi ensamma med skogen.

Min första rejäla dipp kom efter 14-15 kilometer någonting. Då vi för andra gången inte hittade fortsättningen på leden (som för övrigt inte var så välbesökt eller uppmärkt under sommaren som vi hade trott). Vi sprang först längs en grusväg vi trodde skulle ta oss rätt när vi efter ett par kilometer bestämde oss för att vända, vi måste ha missat markeringen som märkte ut leden. Solen gassade och jag mindes snabbt varför jag inte gillar att springa på raka och platta vägar. Väl tillbaka där vi trodde vi var fel så hittade vi fortfarande inte markeringen. När Sara föreslog att vi igen skulle springa samma väg som vi precis sprungit i båda riktningar kände jag för att ge upp. Men så plötsligt var den där, markeringen som visade vart vi skulle springa. Och det var inte på den tråkiga vägen, utan vi var tillbaka inne i skogen. Jag glömde förvånande snabbt att jag var trött.

Vackra Hälsingeleden - här tog vi en kort paus bara för att titta upp, andas och verkligen fånga upplevelsen.
Vackra Hälsingeleden – här tog vi en kort paus bara för att titta upp, andas och verkligen fånga upplevelsen (och fota lite förstås).

Efter ytterligare en tid passerade vi två mil. Sara hade bestämt att vi skulle få äta lunch när vi kommit över hälften, dvs. 5 kilometer bort. Vattnet började ta slut i våra ryggsäckar och den var en häftig känsla att kunna dricka och fylla på direkt ifrån naturen. Jag minns att jag redan då såg fram emot 30 km, det skulle innebära att jag för första gången sprungit 3 mil. Och dessutom skulle varje kilometer därefter betyda ytterligare nytt personbästa. Lunch har nog aldrig smakat så bra. Ostmackor och saltgurka(?!). Men den innebar också ännu en ny upplevelse. Hur det är att röra på sig direkt efter man har ätit. Jag brukar annars alltid vilja äta någon timma innan jag sätter igång kroppen. Sara sa att jag skulle uppskatta hur det var att känna hur maten gav kroppen ny energi men till en början kände jag mig bara tung. Som jag hade ätit flera kilo mat och magen svällde upp som en ballong. Men allt efter att kilometrarna rullade på efter lunchstoppet så började energin komma tillbaka. Och det var en häftig känsla. Vid 37 kilometer dog min löparklocka, vilket gjorde mig lite ledsen för jag gillade att se hur vi tog kilometer efter kilometer. Men samtidigt gav det lite annat fokus.

Hur coolt? Att kunna stanna och känna det kalla vattnet ge ny energi i kroppen. Minns att jag var förvånad över att vattnet smakade så salt - men det var ju inte vattnet, utan saltet kom från mig själv! :)
Hur coolt? Att kunna stanna och känna det kalla vattnet ge ny energi i kroppen. Minns att jag var förvånad över att vattnet smakade så salt – men det var ju inte vattnet, utan saltet kom från mig själv! (:

Detta var ungefär samtidigt som underlaget blev allt sämre. Eller snarare allt blötare. Långa bitar fick vi pulsa oss fram i allt mellan ankelhögt och knähögt vatten. När vi ytterligare en gång inte hittade markeringarna som skulle ta oss i mål började jag nästan ge upp. Det var inte roligt längre. Kanske inte så konstigt efter snart fyra mils löpning. Men det absolut konstigaste, det var inte löpningen jag var trött på. Jag ville springa mer. Jag var arg och trött på de bitar där vi inte kunde springa. Hur sjukt? De partier vi kunde springa på (som för övrigt blev allt kortare i det allt blötare underlaget) kände jag mig stark. Där kände jag att jag tog mig framåt, närmare målet. Men de partier vi inte kunde springa. Där kände jag mig trött. Sara sa att jag hade 5 olika sätt att tackla vattnet, till en början med en nyfikenhet och glädje men senare med allt mer frustrerade och trötta steg. Tillslut gav vi upp, vi tog oss ut på en grusväg och beslöt oss för att springa fram till sjön Fluren där Saras pappa skulle hämta upp oss. En grusvägstur som visade sig vara cirka 7 km (igen valde vi tydligen det hållet som innabar löpning uppför!).

Så fort vi sprang på en väg kände jag att jag var trött. Men inte på samma sätt som jag tidigare upplevt. Mer som i mörbultad än i mjölksyra och trötta muskler. Det var också på denna grusväg som jag började känna att kroppen (främst fötterna) gjorde ont. Igen är det när jag kompenserar som jag får ont. Jag började få blåsor på min högra fot (för att jag antagligen sprang hårdare på denna efter en skada jag dragit på mig på min västra fot under OCR-loppet helgen innan), när blåsorna kom började jag springa mer på vänster fot – och det är den skadan jag fortfarande dras med, en rejält trött och överansträngd hälsena/insida fotleden.

Det är detta som gör att jag aldrig kommer att vara någon riktig ultralöpare. Inte skadorna, man kan skada sig i alla typer av rörelse och de hade antagligen inte uppkommit om jag inte kompenserat, utan det som kroppen behöver efteråt. Jag säger inte att jag inte kommer att göra om det. Jag säger inte att jag ångrar det, tvärt om, jag är så sjukt glad och stolt över att ha gjort detta. Men denna typ av pass kräver rejält med återhämtning och vila. Min kropp är fortfarande något ärrad av upplevelsen, och jag är på tok för rastlös och dålig på att vila för att kunna ge kroppen den tid till återhämtning som denna typ av pass behöver. Redan ett par dagar sprang jag igen. Något foten fortfarande straffar mig för.

IMG_5245
Så trött – men samtidigt så lycklig tjej!

Dagen slutade med 47 kilometer, uppskattningsvis sprang vi runt 34 av dessa. Vi var ute och rörde på oss i totalt nästan 8 timmar. Också det en ny upplevelse och igen ett bevis på vad kroppen faktiskt klarar av. Jag vill avslutningsvis rikta ett ENORMT STORT TACK till dig Sara (hade aldrig ens kommit på tanken att göra detta själv, en mindre klarat av ens halva distansen)! Läs gärna Saras inlägg om samma lördag här.

Långpassets tre största lärdomar:

1) Kroppen ÄR cool och klarar så mycket mer än du tror
2) Det finns en tjusning i att springa längre än 2 mil
3) Saltgurka är sjukt gott!

2 Comments

Lägg till →

  1. Superintressant att höra om svallvågorna i psyket under ett sånt här pass! Du skriver så bra att det känns som om man är där!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: