Kärleken till skogen

Nu förstår jag vad morfar menade. Jag är uppväxt i en seglande familj. Det innebar att majoriteten av all ledig tid på sommarhalvåret spenderades ombord på en båt. Jag älskar båtlivet, jag älskar salta hav och karga klippor (ja, ni märker att jag är uppväxt på västkusten), nakenbad tidigt på morgonen, hur solens färger sprider sig på himlen över hamnen i takt med att sjöbrisen lägger sig och att kunna äta nykokta havskräftor till middag. Men jag minns ibland när jag hälsade på mormor och morfar, då tog morfar mig ut i skogen. ”Du behöver detta som en kontrast till allt hav” brukade han säga. Jag minns dessa dagar väl. Kanske inte mest för skogen, för jag förstod inte riktigt vad han menade, utan för att i tysthet bara kunna gå omkring tillsammans med min morfar.

IMG_8291

Jag har aldrig riktigt förstått hans fascination för skogen. Inte förrän nu. För sedan ett par månader tillbaka har jag blivit kär. Denna gång inte förälskat mig i havets vågor, inte i ljudet av en fiskebåt långt borta, utan i skogen. I att få känna mig fri och få ta mig fram längs vacker natur och få ta in och känna skogens alla lukter. Att få springa längs smala stigar och trippa över trädens rötter, hoppa mellan stenar och över vattendrag, uppför och nedför, ibland fortare ibland långsammare. Det är som naturen skapat en egen liten värld för mig att utforska. Känna det fantastisk mjuka underlag under mina skor som barren bildat när de samlats som ett täcke över marken. Och dess absoluta kontrast när jag får springa längs bergssidor och på hala stenar. Det får mig att känna mig som ett barn igen. Ett barn på upptäcktsfärd där i skogen med morfar. 

IMG_5102

Jag har skogen att tacka för att jag har fått tillbaka min löparglädje. Efter förra årets revansch på Göteborgsvarvet (för den som undrar så rekommenderar jag inte att springa ett halvmaraton skadad, det slutar aldrig bra – utan ofta som i mitt fall med en sk. kompensationsskada) drogs jag med en stressfraktur i foten som gjorde att jag inte fick springa en meter på drygt två månader. Att sätta igång med löpningen efter det var en mardröm. Trots att jag aldrig hade längtat så mycket efter att få sticka ut och springa har jag aldrig känt mig så tung och dålig som då. Det största felet jag gjorde var att tro att jag skulle vara på samma nivå som innan skadan. Eller i alla fall det var vad musklerna trodde. I muskelminnet satt fortfarande samma tempo och löpsteg kvar. Bara det att istället för att kunna springa på i tiotals kilometer var jag helt slut efter knappt en. Jag var tvungen att tänka om. Mitt första steg var att plocka bort fokuset på kilometrarna och tiderna, istället springa med min puls som fokus. Min puls fick styra farten, inte minnet i benen som ville springa betydligt fortare och framför allt inte klockan. Men springa långsamt (och vilket fortfarande var brutalt jobbigt) var fruktansvärt tråkigt. Jag tänkte ju bara på hur långsam jag var, hur långt det var kvar och hur jobbigt och tråkigt det var.

Då kom räddningen. Jag blev bokstavlig talat meddragen på en runda ut i skogen. (Psst! Om du för övrigt någon gång vill känna dig riktigt dålig, försök ta rygg på en van orienterare när det gäller skogslöpning. Vi kan säga såhär, det är inte en självförtroendeboost direkt!) Och då menar jag inte motionsspårens grusvägar med träd på sidorna, jag menar riktiga skogen. Som i små stigar som slingrade sig fram och stundtals utan stigar alls. På sådana stigar att du blir helt lerig och du knappt känner igen skornas färgglada färger efter passet. Plötsligt var jag där igen. Nu förstod jag vad morfar menade. Kanske inte vad skogen gav honom, men vad skogen kunde ge mig. Skogen gav mig min löparglädje tillbaka. Och jag insåg också att här jag älskar att bli riktigt smutsig och lerig, det är något förlösande i det. Något som tar fram barnet i mig. Barnet som inte bryr sig om eller märker smutsen för man är så inne i och fokuserad på sin lek.

IMG_4762

Idag springer jag utan att bry mig om kilometertider. Istället springer jag för att jag tycker det är härligt (utan att det för den sakens skull samtidigt inte kan vara riktigt jobbigt) och för att bli tekniskt bättre och såldes snabbare i skogen. Om det är något fokus så är det snarare på hur länge jag är ute och springer. Och hur många höjdmeter jag tagit under rundan. Det sistnämnda då jag nu tränar inför mitt nästa lopp, Toughest i Oslo den 5:e september. Kommer att komma till detta (min kärlek till OCR) mer i kommande inlägg. Men för att säga något så är backträning minst sagt en bra grej att bli bättre på inför detta lopp.

To be continued. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: